Bilarna bakom mig susar förbi. Vattnet därnere är svartare än jag föreställt mig. Bara små ljusglimtar när gatlampans sken speglar sig i vågorna innan de rullar vidare ut i mörkret. Jag drar ner mössan över öronen. Det är tur att vintern varit mild så att vattnet inte frusit på. Men det är ändå iskallt så här års. Vätskan invaderar varje del av kroppen. Letar sig in i varje por. Sen finns det ingen återvändo. Jag lutar mig över broräcket och tar tag i det med mina händer genom skinnhandskarna. Håller med ett stadigt grepp för att inte tappa balansen. Hjärtat börjar galoppera. Jag har planerat det här steg för steg. Vet att det gör ont att hoppa ut i det okända. Men att det steget kan ge stillhet i själen. Få slut på de malande frågorna. Så ser jag Saga och Sebbe framför mig. Deras undrande ögon. Jag har satt dem till världen. En mamma har vissa skyldigheter och ska inte göra sina barn illa. Jag släpper taget, händerna glider ner längs med stängerna under räcket. Vänder tillbaka och går hemåt i mörkret.
Om Nora kunde så kan väl jag. För över hundra år sen kunde hon uppbåda modet i en tid där kvinnans roll var bestämd på förhand. En papegoja som sjunger glädjesånger på beställning och snabbt kan byta skepnad när behoven växlar. Inkännande, flexibel och anpasslig till makens behov. Hon tog ett steg som var utanför ramarna. Som inte passade in i den förutbestämda mallen. Lät sig inte stängas in i guldburen som hennes advokat till man hade lurat in henne i. Där dockhustrun till synes hade allt, för evigt instängd inom hemmets väggar. Ibsen måste ha haft en telepatisk ådra, kunnat se in i framtiden. Anat att instängdhet föder en längtan att komma långt bort.
Jag lägger ifrån mig boken på nattduksbordet. Klockan är för mycket, borde ha släckt för länge sen så att jag hinner sova mina timmar som jag behöver för att behålla stadgan. Carl är på tjänsteresa så jag har fönstret på glänt. Andas in den friska luften. Han brukar ligga och huttra demonstrativt och till slut stiga upp och stänga fönstret med ett ryck så fönstren dallrar. Nu drar jag på mig hans duntäcke över mitt och sjunker ned med huvudet i den mjuka Mille Notti kudden.
Vaknar för tidigt nästa morgon, som besatt av frågorna om vad jag egentligen pysslar med dag ut och dag in, vad allt detta ska leda till. Om det har en mening eller om jag är på väg in i en djup, mörk tunnel utan slut som jag inte kommer att kunna ta mig ur om jag inte backar nu. Odjuret som legat och lurat i ett hörn av min hjärna har vaknat till liv. Viskar att jag har bara en chans. Jag har försökt att muta bort det. Inte lyssna, inte låta det ta över. Bara hålla mig sysselsatt så att det inte går att höra. Den där förbannade rösten som bara skriker högre och högre att om jag verkligen vill leva mitt liv så måste jag ta tag i det nu.
Denna februaridag när jag sitter på sängkanten och ser ut genom fönstret på de grådaskiga färgerna kan jag inte längre få bukt med odjuret. Vad rör sig i huvudena på människorna som går där ute med sina mössor i olika nyanser av brunt, grått och svart långt neddragna över öronen? En dam kämpar för att inte halka när hunden drar iväg henne på den isfläckiga gatan bland snödrivorna. Har inte hon tänkt tanken någon gång. Att bara sticka från detta mörka eländesland.
Jag tittar på klockan på mobilen och påminns om att jag inte kan sitta här som förstelnad, måste följa rutinerna. Börja dagen. Men känslan av att jag nått väggen på maratonloppet går inte att skaka av mig.
Jag kan inte längre spela de olika rollerna. Vara den ambitiösa kollegan på jobbet som aldrig säger nej till chefen.
– Du kan väl gräva lite djupare i frågan och skriva ihop en ”one pager” om för- och nackdelarna med inriktningen som vi diskuterat.
Svaret alltid jakande. Något annat finns inte på kartan.
Så länge jag minns har jag velat vara mamma. Krama, känna hud mod hud, ta in dofterna, se hur liven utvecklas. Nu när Sara och Sebbe blivit vuxna räcker jag inte till längre. Kan inte spela psykolog när de vill prata, har inte den kompetensen. Vill att de ska bli självständiga, inte som jag, tittade in i min mammas stora blå ögon för att få hennes godkännande blick varje gång jag stod inför ett beslut.
Sen är det hustrurollen. Hur jag än vrider och vänder på mig blir det fel. När vi ses på kvällen är jag inte längre den mjuka spinnande katten som slingrar sig kring husses ben utan en liten skrynklig bulldog. Från min plats i köket där jag rör i tomatsåsen till kvällspastan ser jag Carls kulmage som snuddar vid matbordskanten, hur han petar sig i näsan samtidigt som han tittar ner på sin padda med hörlurarna i öronen. Vad såg jag hos denna man en gång? Denna gubbe som han blivit som släpper sig när han tror att jag inte hör.
Vet inte när jag bara ska stänga igen, svälja och hålla tyst eller om det är läge att tala med honom om odjuret i mitt huvud som snurrar runt, varv på varv. Tänker att om jag fortsätter stänga in kommer det att bli för högt tryck. Jag måste bli av med skiten. Det har blivit så mycket under alla åren så snart kommer det att krävas ett stort Shurgardförråd dit jag kan lassa över högen med frågor. Som vad han menade när han en lördag morgon lyfte kaffekoppen mot munnen, stannade upp och tittade på mig med sina gröna ögon som mötte mina och från den andra sidan av frukostbordet sa:
– Vet du att du kan se för jävlig ut på morgnarna!
Sen kom gapflabbet, högt och hest.