Familjen Strömberg har bestämt sig för att flytta till Lund, och Fiona är politisk fånge bland bohaget. Bara för att de dreglar varje gång de pratar om sina flashiga forskarjobb, är det inte en ursäkt att dra med sig en snart artonåring. Fiona har försökt med allt: logiskt resonerande, sabotage, känslomässig utpressning – hon har till och med ringt sin personliga jurist (moster Gabriella) för att få klarhet i om det ens är lagligt. Gabriella, som annars brukar vara rätt rimlig, tog ändå föräldrarnas parti. När Fiona påpekade att hon är jävig eftersom hon redan bor i Lund, skrattade bara Gabriella och sa ”Men jag trodde du gillade stan?”.
Hon kunde inte ha mer fel. Varje gång de hälsat på har det varit samma sak: kullersten överallt, man tvingas gå runt och titta på en massa gamla byggnader, och när man äntligen stannar för glass är det alltid jättelång kö. Absolut inte topp tre saker som gör en stad till ett ställe man vill bo på. Att dessutom byta klass i trean, och börja en hel månad efter alla andra, är bara ett stort skämt.
Nu är Fiona alltså här, mitt bland alla flyttlådorna, och hittar inte ett enda rimligt plagg att ha på sig imorgon. Katedralskolan är en snobbskola, i alla fall om det ligger något i vad folk säger på internet. Snobbar är bra på att lägga märke till minsta lilla skiftning i andras kläder: hur ärmarna är uppvikta, hur jeansen sitter och om läppstiftet ser naturligt ut.
Hon öppnar ännu en kartong, rafsar planlöst runt bland kläderna och kommer åt något hårt. Kistans lock är i skarp kontrast till alla urtvättade linnen, med blankt trä och en vackert utmejslad ek. Hon lyfter upp kistan, ställer det på sängen och stryker med fingret över eken. Okej, hon kanske har lite svårt att göra sig av med grejer, men det här skrinet är en relik från hennes mellanstadietid. Undrar om något av innehållet blev skadat i flytten? Inte för att hon tror på wicca längre – herregud, hon pluggar ju Natur, men ändå…
Mamma sticker in huvudet:
– Kom och ät!
Fiona smäller igen locket.
– Jag är inte döv.
Mamma suckar.
– Lägg ner den där attityden.
– Vadå?
– Det är den där surminen som gör att folk drar öronen åt sig. Försök vara lite glad och trevlig imorgon så ska du nog se att det ordnar sig.
Tack för den, mamma Strömberg. Vilken tajming att påminna om att hon inte lyckades få en enda vän på gymnasieskolan i Västerås.
Hon följer med mamma ut i köket. Allt med den här lägenheten är fel. Grannarna låter, det kommer in cigarettlukt genom ventilerna och köket är byggt av någon som tänkte “hmm, en lång gång, det blir mysigt att försöka trycka in ett matsalsbord i”.
Fiona har utvecklat en mycket användbar teknik att zooma ut så att föräldrarnas prat bara blir ett bakgrundssurr, för att få plats med sina egna tankar. Den använder hon hela lunchen och kommer till slut på en strategi inför imorgon. Istället för att försöka smälta in, ska hon skaffa en “jag-bryr-mig-inte” stil. Hon googlar upp närmaste secondhandbutik.
– Vad har vi sagt om mobiler vid matbordet? säger pappa så skarpt att det tränger igenom pratbruset.
– Ni har ju det hela tiden. Har ni inte läst forskningen om att ungdomar gör som man gör, inte som man säger?
– Det är skillnad, vi kollar upp saker när vi använder mobilen, vi sitter inte bara och slösurfar.
Fiona visar demonstrativt telefonen och hennes träff på secondhandaffärer. Pappa bara suckar och ger henne inte sitt rättmätiga erkännande.
Källartrappan som leder till Röda Korsets krypin är så smal och brant att det känns som att gå ner i en bunker. En ensam tant står och torkar bort damm från olika glasföremål och ställer sedan tillbaka dem i bokhyllan. Hon tittar inte ens upp när Fiona kommer in. Det luktar unken garderob. Längst in i butiken trängs olika klädesplagg på en stång. Här kommer det definitivt finnas skumma kläder, men hur konstig vågar man se ut första dagen i en ny klass?
Fiona går fram till stången och drar ut olika plagg på måfå. Tillslut bestämmer hon sig för att prova en mörkgrön omlottklänning, en t-shirt med retro-tryck och ett par avklippta jeansshorts. Jeansshortsen och t-shirten gör att hon ser ut som om hon lajvar trendig tonåring på mammas tid, men den tajta omlottklänningen sitter riktigt snyggt. Hon lägger fram den på disken.
– Det blir femtio kronor. Titta gärna i lådan också, där har vi veckans gratisfynd.
Tanten pekar på en skokartong full med krimskrams. Fiona krafsar runt, men hittar bara en reflex, en ouppblåst ballong, en nyckelring, en reklampenna och en spelkula. Eller det kanske snarare är en del av ett smycke? Ett riktigt blaffigt tantsmycke i så fall, kulan är stor som en golfboll. Hon håller upp den mot ljuset som silas genom det smutsiga källarfönstret. Den skiftar från turkos till gammelrosa och det ser ut som att det är pyttesmå bitar krossat glas inuti. Men den kan inte bara vara gjord av glas, för den är tyngre än så och känns varm i handen.
– Vad är det här?
– Kan det vara en brevpress? säger tanten.
– Va?
– En vikt man lägger på papper för att de inte ska blåsa iväg.
– Rullar den inte av då?
– Den kan ha tappat själva foten. Ta den bara, den går ändå inte att sälja.
Det är något med kulan, Fiona kan inte riktigt sätta fingret på vad. Hon lindar in den i omlottklänningen och lägger försiktigt ner paketet i ryggsäcken. Tyngden från kulan ger henne en känsla av kontroll, som att den jordar henne. Katedralskolan – here I come.