Taxin svängde in i en parkeringsficka på Norrbro. Chauffören såg min frågande blick i backspegeln, log lugnande och pekade: ”Där finns en hiss som tar er ner till Strömparterrens uteservering. Jag ska kolla att den fungerar bara, så hjälper jag din mamma ur bilen sen. ” Han gick ut och tryckte upp hissen och gjorde tummen upp mot oss innan han lyfte ur mammas rullstol från bagageutrymmet. Vi hjälptes åt att få mamma att stiga ur framsätet och sätta sig i rullstolen.
”Sådärja, det gick ju fint. Då får jag önska damerna en trevlig pingstafton” log han och lyfte på taximössan. Mamma Inga log ett spjuveraktigt leende. Som hon brukade göra förr i tiden, tänkte jag. Jag tackade för hjälpen och så tog vi hissen ner.
”Jaha, nu är vi alltså på Strömparterren, har du varit här förut mamma?” ”Neej”, kom det tvekande.
”Men vilket ställe” utbrast jag medan vi såg oss omkring. ”Snart kommer Ruth och Håkan, det tar väl ett tag att hitta parkering antar jag.”
Strömparterren var en halvcirkelformad udde på Helgeandsholmen mitt i Stockholms Ström. Vi rörde oss framåt mellan de gröna formklippta träden mot en fontän som porlade och glittrade i solljuset. ” Tänk att vi fått till den här utflykten” tänkte jag och skänkte en tacksamhetens tanke till Ruth och Håkan, mammas syster med man som föreslagit den här platsen. Håkan kände till staden väl och visste var det var handikappvänligt.
Längst ut vid vattnet stod en staty; en naken mansgestalt uppe på en hög stensockel, med ansiktet och händerna lyfta upp mot himlen. På en skylt stod det ”Solsångaren av Carl Milles” Men först läste jag ”Solfångaren” och det såg faktiskt ut som att han försökte fånga solen. Mamma böjde huvudet bakåt för att kunna se den höga skulpturen, jag backade rullstolen så hon slapp anstränga sig. Den förstenade mannen uttryckte liv och längtan och…ja förundran. Jag fick lust att göra som han gjorde, sträcka mina händer och öppna mig för själva Livet. Lovsjunga Skaparen av detta förunderliga liv. Men modet svek mig.
Strax intill stod några fiskare med sina spön spända som bågar ner i vattenvirvlarna. Nu insåg jag varför det hette Strömmen, vattnet strömmade fram som en fjällbäck om våren. En segelbåt stävade förbi med fladdrande segel i den milda brisen, två kajaker gled fram helt nära, det droppade från paddelårorna som höjdes och sänktes i lugn takt.
Här behövde vi inte trängas med stressade fotgängare på trottoarer, eller vänta på grön gubbe i trafikmyller och avgaser. Vi hörde trafiken uppe på Norrbro, men blev inte störda av den. Det kändes overkligt, som om vi förflyttats till en förtrollad plats när vi steg ur den där hissen.
Att kunna ta med mamma på utflykt var något som var otänkbart för bara ett par år sen. Hon hade levt i sin egen värld och undvikit kontakt med andra. Jag var i tioårsåldern när sjukdomen kom smygande, hon hade ”fått åt nerverna” sa man. Hon vägrade att ha kontakt med sjukvården. Efter många år blev hon delvis rörelsehindrad efter en stroke och fick äntligen vård och mediciner. Men hon var märkt av sin sjukdom, svårt att gå, att få fram de rätta orden och nära till gråt. Men vi fick i alla fall en kontakt med varandra, hon uppskattade att vi skojade med henne, glimten i ögat fanns där.
”Mamma vad är det där för stor koloss till bygge” frågade jag och låtsades ovetande medan jag pekade på Slottet strax intill. Mamma tittade på slottet, sen på mig med både road och frågande blick. ”Dum fråga va” sa jag. Mamma nickade och gav klart besked med ett ”Jaaa”.
Nu fick vi syn på Ruth och Håkan som tagit trapporna ner och kom emot oss.
”Vi fick åka ut på Skeppsholmen för att hitta parkering”, förklarade Håkan. ”Visst är det här ett fint ställe?”
”Otroligt fint, vi är hänförda mamma och jag”
De ville bjuda på lunch och varken mamma eller jag protesterade. Snart satt vi med tallrikarna fyllda av rostbiff potatissallad och grönsaker.
”Alltså”, sa jag, tuggade och svalde, ”jag har aldrig vetat att den här platsen finns! Jag är ju född i den här stan! Vilket ni känner till förstås, …särskilt du mamma”, kom det av bara farten.
”Åka in till stan med pendeln till City” utbrast jag, ”det handlade ju bara om att shoppa kläder på Hennes och Mauritz, sommarjobba på Postgiro, eller ta tunnelbanan till St.Eriksplan och Filla. Ja, gått i Gamla Stan har jag väl gjort nån gång”
”Jo du har följt med mormor Erika och gått på antikaffäre, eller skrotaffärer som hon kallade dem”, påminde moster Ruth.
”Skansen och Gröna Lund, är de helt obekanta” frågade Håkan helt allvarligt innan ett litet leende kom.
”Jaja, det så klart. Men här sitter vi på en lummig halvö mitt i stan, med vatten omkring oss. Bredvid slottet, Riksdagshuset, Operan och det där är väl Grand hotell” utbrast jag och svepte med handen. ”Och folk står och fiskar mitt i stan” la jag till.
”Och fågelsång. Hör du koltrasten Inga?” Ruth visste att mamma älskade fåglar. Ruth fick ta fram näsduk och hjälpa henne torka ögon och näsa.
”Hörde du förresten att Brittis sa Filla? sa Ruth fortfarande vänd mot sin storasyster.
”Jaahaa… ” gråtskrattade mamma och snöt sig en gång till.
”Hon menar Filadelfiakyrkan förstår du. Det är ingen stil på ungdomen nu för tiden, eller vad tycker du Inga? Hur har du uppfostrat din dotter egentligen?” sa hon med låtsat bekymrat tonfall.
Jag hejdade mig med dricksglaset i handen, vågade knappt titta på mamma. Någon uppfostran från hennes sida hade det inte varit frågan om och mamma var nog medveten om det innerst inne.
”Ojojoj”, fick mamma fram till sist och vi skrattade befriat.