– När kommer vi hem?
Frågan kommer från en yngre man i gruppen.
– Du ska se att vi kommer hem idag också. Men lite svinn får man förstås alltid räkna med på sådana här långa vandringar, svarar jag. Jag tar täten så drar vi iväg nu. Vi har en tur på 2,5 mil framför oss. Det borde ta oss cirka 6 timmar att gå plus våra raster. Vi är bara män idag, så vi kommer nog att orka hålla den farten. Annat var det när jag gick här förra gången.
Gruppen trampar runt plockandes med ryggsäckar, termosflaskor och kartblad.
Kamoflagegrönt i jackorna och byxorna nedstoppade i kängor med höga snörskaft, så ser de ut. Ett och annat ansikte känner jag igen, resten blir mer som en kuliss. Pratar om vandringen och möjligheten att helt få koppla av från vardagen. Naturen ger allt, men kräver respekt tillbaka. Litet inlindat pratar jag om att ge sig hän och försöka stänga ute alla andra stimuli.
Det ångar om människorna som trampar där. De vill iväg. Som en flock vildhästar stampar och frustar dom. Jag tycker mig känna den fräna lukten av adrenalin.
En ”kökarl” utses för att fånga upp eftersläntrare.
– Jag väntar in er om ni behöver göra något ärende in i skogen. Jag kan den här skogen utan och innan och har bra hand med trollen, säger en skäggig man och himlar med ögonen.
– Du ska väl inte skrämma bort dom som kommit idag, säger jag. Det är flera år sen vi gick just den här etappen på leden. Det är ingen av ledarna som känt sig bekväma med att ta upp den tråden igen.
Äntligen drar vi iväg. Upp över klippkanter, ner i djupa raviner och längst med porlande bäckar går vi. Ett tränat öga ser en orange ring runt ett träd följas av en ny ring längre bort i horisonten. Ryckigheten i början har nu ersatts av en behaglig, nästan sövande rytm.
Vi passerar en kallkälla med en cementring runtom. Under det grovt tillyxade trälocket porlar källan. En rostfri skopa sitter fastkedjad vid lockets kant. Där kan de som vill fylla på sin vattenflaska. Halvt nedtrampad i mossan ligger en illrosa plastskopa. Jag tar gruppen vidare upp på klippavsatsen för vår första paus. Under kaffedrickandet börjar folk prata med varandra. Många erfarenheter från andra vandringar och naturupplevelser blandas med skämt och skrönor. Kökarlen visar sig vara en mästare på att berätta historier om tomtar och troll. Och annat ”skrömt” som han säger.
– Skrömt – undrar om det är någon dialekt?
Han är nog inte härifrån, tänker jag.
Jag vet att det snart kommer ett område med sankmark och dy. Det är spångat, men plankorna har börjat ruttna och sjunka ner i gungflyn. Här krävs det att alla hjälps åt för att vi ska komma torrskodda över. Man sugs väldigt snabbt ner i myren och kängorna blir sittandes som i ett skruvstäd, om man råkar trampa snett här. Tjärdoft från skvattram kittlar i näsan. Från sjön hörs storlommens ho-o-o, ho-o-o som en kuslig ljudridå.
– Någonstans har jag läst att det var Djävulen som tillverkade lommen. Han gjorde en vacker fågel, men han glömde att sätta ben på den. När Gud påpekade felet kastade Djävulen två ben efter fågeln. De satte sig fast i baken och det gör att lommen har svårt att gå på land, säger jag.
Ökar avståndet igen och närmar mig myren. Jag känner att någon kommer ifatt mig bakifrån. En kvinna går upp vid min sida. Hon ser inte ut som någon typisk vandrerska .Hon är ung, mycket yngre än någon av de andra i gruppen. Ljushårig med långt vågigt hår, brunrandig kjol och en vit blus och hon går lätt som om hon inte har något på fötterna. Under armen bär hon ett nystan med mattrasor. Trasorna kommer från ett linnetyg hon bär i händerna och som hon klipper tunna remsor av, samtidigt som hon går.
Vi går sida vid sida. Stigen delar sig en bit före myren och jag känner en puff i sidan. Hon styr mig bort från leden och ner mot sjön. Dimman ligger som ett stråk över vattnet och den kalla fukten dryper längst med mitt ansikte. Mellan grenarna har spindlar vävt sina nät. Morgonljuset lyser upp det sirliga mönstret, där daggdropparna gnistrar som kristaller. Allteftersom vi passerar rivs näten sönder. Jag vänder huvudet åt hennes håll. I pannan har hennes vågiga hår dragit upp sig som små korkskruvar mot hårfästet. Ögonen är genomskinligt ljusblå. Jag vill säga att det här är fel väg, men orden kan inte komma ut över mina läppar. Lätt, mycket lätt styr hon mig vidare,
Solen har nu löst upp dimman och jag börjar känna igen mig. Jag är redan långt förbi myren med det blöta området. Marken här är hård och fylld med bruna barr. Terpentindoften från granarna känns tydligt i det stekande solskenet uppe på platån. Gruppen sitter redan på klippkanten rödkindade och pustandes efter den branta stigningen. Jag säger att de kan fortsätta äta sin matsäck. Själv drar jag mig undan. Blickar ut över gruppen för att hitta den unga flickan.
Samlingsplatsen på slutet är vid en busshållplats. Jag avslutar vandringen här och säger att jag tar nästa buss hem. Kökarlen, som också dröjt sig kvar, tittar upp på mig.
– Idag var vi bara herrar med på vandringen. Så för statistikens skull rapporterar jag in att tjugo män gått vandringen och så dagens datum.
Runt hans vänstra öga har rynkorna djupnat och han plirar med ena ögat. Jag tycker mig se en lätt road krusning vid hans mungipa.