Mannen som ringde från krimjouren tidigt på Luciamorgonen berättade att en död kvinna påträffats i en lägenhet i centrala Malmö och enligt de uppgifter som larmats in tydde allt på ett hedersmord. Därför stod nu Kriminalkommissarie Nadia El Mansour, specialist på just hedersrelaterade brott vid Malmöpolisen tillsammans med Janine Jensen, kriminaltekniker, och en yngre utredare vid dörren till den lägenhet i Västra Hamnen där den döda kvinnan påträffats. De stod tysta och såg in i lägenheten. Kvinnan låg på mage mitt i rummet, med händerna bakbundna och med ett sårigt ansikte. Nadia granskade den makabra scenen. Förutom ett sting av obehag och en tilltagande vrede kände hon intuitivt att det var något som inte stämde.
”Hjälp mig, sa Nadia och tog ett djupt andetag. Vad ser ni? Vad är det jag inte får ihop? Jag får ett samtal från krimjouren som låter mig förstå att ett hedersrelaterat brott begåtts, men mitt första intryck säger mig något helt annat”.
De såg på varandra, sedan på Nadia och sedan in i lägenheten igen.
”Jag ser en död kvinna, sa utredaren, mörkhårig, vältränad, liggandes på magen med ansiktet mot dörren. Sårskador i ansiktet och på händerna. Händerna bakbundna”.
”Något mer ?” fortsatte Nadia.
”Inget, sa utredaren, stället ser ju helt öde ut, det ser faktiskt inte ut som att någon bor här, eller har vistats här överhuvudtaget. Några enstaka möbler, men inga tavlor eller mattor och så stod dörren tydligen öppen när vaktmästaren hittade kroppen”.
”Och inga dofter, tillade Janine efter att ha tagit ett steg in i lägenheten och tillbaka igen. Det här känns olustigt. Stället är ju helt dött”.
Nadia hade jobbat med Janine vid ett flertal mordutredningar. Förutom sin morbida humor, hade hon en sällsynt begåvning när det kom till komplicerade utredningar. Hon såg på Janine och sedan in mot den döda kvinnan igen samtidigt som ytterligare personal från kriminaltekniska anslutit sig och börjat montera sin utrustning.
”Det här är inte mordplatsen, sa Nadia efter en stund, det här är ett ”show room”. Dörren har lämnats öppen, förmodligen för att kroppen av någon anledning snabbt ska kunna upptäckas. Janine, fortsatte hon, undersök kroppen enligt konstens alla regler. Dokumentera allt oavsett om du tror det är av värde eller ej. Kör hela registret. Jag går ut och ringer ett par samtal”.
När Nadia sedan gick nerför trappan från lägenheten, vände hon sig om för ett sista intryck. Hon såg att Janine redan tagit av sin svarta jacka, mössa och handskar och börjat dra på sig den vita overallen, sko överdragen och munskyddet.
Janine tog sin silverfärgade instrument väska och sin avancerade kamerautrustning och gick in i lägenheten. Hon fortsatte rakt fram till den döda kvinnan, ställde ner instrument väskan och kamerautrustningen och satte sig på knä bredvid henne för att okulärbesiktiga kroppen.
”Vad fan har dom gjort med dig”, sa hon för sig själv.
Kvinnan var helt naken, ca 175 cm, långt mörkt hår med enstaka gråa strån. Vältränad. Hon låg på magen med händerna uppvridna och surrade med en vit kabel binda. Handflatorna var såriga som av brännskador eller angripna av syra, liksom såren i ansiktet. Huvudet låg med ena kinden mot golvet och i den andra ansiktshalvan syntes ögonvitan, något rödsprängd, som en skarp kontrast mot den omgivande såriga huden. Hon dikterade noggrant in varje observation och spontana synteser allteftersom hon arbetade sig igenom hela kroppen.
Janine reste sig, tog fram sin kamera och tog översikts foton av kroppen från olika vinklar. Hon monterade därefter på ett makro objektiv och sökte av kroppen genom det kraftigt förstorande objektivet. Inget! Inga synliga spår av stick, främmande hår eller fibrer. Janine tog fram en UV-skanner och började belysa kroppen centimeter för centimeter för att söka efter eventuella kroppsvätskor eller kemikalier. Hela proceduren var tidskrävande men nödvändig. Plötsligt ryckte Janine till. Högt upp i nacken på höger sida, strax under hårfästet blänkte det till. Janine förde skannern över området flera gånger. Ett litet otydligt fluorescerande område framträdde vid belysningen. Janine kallade till sig den unga utredaren som väntat vid dörren och bad honom hålla UV-skannern. Janine satte sig ner på knä, justerade fokus och knäppte av en serie bilder av området. Hon vände sedan upp kameran, förstorade bilden och granskade motivet på den digitala displayen.
”Vad i helvete”, sa hon högt för sig själv.
Janine reste sig hastigt upp och gick ut ur lägenheten, plockade fram sin mobil och ringde Nadia.
”Fan Nadia, det här är inget hedersmord. Det är proffs som utfört detta. Allt som skett från dödens inträffande till upptäckten av kroppen måste gått extremt fort. Ingen likstelhet men begynnande likfläckar på ena höft kammen och båda knäna. Det innebär ett tidsperspektiv på ca 2–4 timmar efter död. På den tiden måste kroppen ha flyttats hit och arrangerats för ett speciellt ändamål. Därefter har lägenheten sanerats, om det nu fanns något att sanera. De brustna kärlen i ögonvitorna tyder på extrem fysisk stress före döden. När jag sedan UV-skannar kroppen hittar jag en ”Blacklight” tatuering strax under hårfästet på nackens högra sida föreställande en Davidsstjärna”.
”Davidsstjärna, sa Nadia och kände hur pulsen accelererade. Är du helt säker?”
” 200 % sa Janine, och dessutom har hon förhårdnader under fötterna som efter långa barfota promenader. Den döda kvinnan kommer inte från Island precis”