Hybridflicka

Blixten går i mig, trots att jag vaknar upp till en stjärnklar natthimmel. Trettio miljoner hänsynslösa volt, i mina leder och nerver, i hjärnans samtliga tivolivagnar. Gör blodet strömförande, får skriken att gå sönder. Jag vet ingenting ännu, annat än smärta. När jag reser mig upp drabbas jag av ett märkligt igenkännande. När jag kräks häftigt över ängen, vet jag att detta har jag ju redan gjort. Det finns inget att gripa fast vid, och kroppen en otymplig säck av kött. Räkna inte med mig, säger den. Den måste hållas i rörelse, om så bara för att upplösas av sin egen fruktan.
–
Jag går vid vägkanten, en mänsklig död vinkel på kollisionskurs med varenda bil jag möter. Hjärnan brinner långsamt ut sin smärta, i blodet en ny tillsats som späder ut panikens svartnade signalsubstanser. Allt kommer bli bra, ingen sanning har någonsin rusat så hårt och snabbt genom feta lager av lögn. Natten är en grotta och bilens lyktor skär djupa snitt i dess tunna väggar, sväller upp ett ljus med kraften av en atombomb. Förblindad springer jag, kors och tvärs genom livsfarliga röntgenstrålar. Höjer mina armar för att skydda ögonen och jag vet att jag är tillbaka. Att jag aldrig på riktigt kom därifrån. Jag uppfattar skrikande röster, och känner plötsligt en hård knuff som är så oväntad att jag faller. Varelser med människomasker bryter in i mitt skadade synfält och bråkar med mig, betvingar varje rörelse jag gör. De skriker åt mig, någon sänker ner en groteskt oproportionerlig hand mot mitt huvud och drar i mitt hår. Jag vet vad detta innebär, får ett akut muskelminne av total underkastelse. Jag låser mig under alla dessa grävande händer, fryser en döv och blind död. De lyfter mig och placerar mig på en hård bädd, och sedan vidare in i ett fordon som jag vet är en ambulans. Jag vet att detta är verkligheten och en mänsklig sådan, men jag vet också detta. Jag är inte längre så rädd, till brädden fylld som jag är av en total och läkande eufori.
På akuten. Jag ligger på en brits, lugnad av fridlyst söt mjölk. Jag hör röster i ett samtal, och vrider lite på huvudet. Två män står några meter bort, en i vit rock. Doktorn, minns jag slött. Han som klämde och frågade efter droger. Mannen han pratar med hör inte hemma i den här miljön, bland pipande monitorer, latexhandskar och stickande medicinska dofter. Otåligheten i hans högt uppdragna axlar och korthuggna ton slår fientliga bromsklossar i den alltmer uppretade dialogen. Även om doktorn inte hade sett trettio år yngre ut än sin motståndare, skulle all den auktoritet han kunnat uppbringa falla slätt till marken inför denna arroganta mur av kompakt militäriskt motstånd. Min far, tänker jag. Han är faktiskt här.
”…tänker inte skriva ut henne innan vi gjort fler undersökningar, hon har tydliga brännskador i…”
”…har en egen läkare som är på väg hit i detta nu, han kan utmärkt väl ta hand om henne..”
”intoxanalys som vi väntar på! Vore direkt oansvarigt att släppa iväg henne utan att…”
Far tittar plötsligt på mig, ett tigande stirrande raseri genom skyddande filter av lyrisk sötma. Han vill att jag ska hjälpa honom, att jag ska kliva upp och slå ifrån mig sjukvårdens oönskade integritetsintrång. Det är som att han i detta nu ger mig tillfällig dispens att få vara vuxen och hävda min självständiga rätt att knata ut härifrån, orörd. Han ser mitt likgiltiga tillstånd, och vet att ingenting han gör eller säger kan knacka sönder dess sockriga yta. Och just så händer något alldeles unikt, att min starke kompetente far som genom hela sitt liv bannlyst vekhet, ändå står här på min tröskel med hjälplöshet målad över hela sitt härjade ansikte. Jag ser din vanmakt far, tänker jag. Och jag ska göra vad du brukar göra när du ser min; jag ska iaktta dig och se vad som händer.
Vem tänder icke orosanmälda flickor, till tysta stigande jordbävningsljus?, viskar jag i luften till ingen annan än mig själv. Jag ligger i undersökningsrum 3, ensam och avdomnad. Utanför dörren, någonstans, argumenterar far och min nyss anslutne läkare Jakob Eliasson med en stackars uttröttad akutdoktor. Han kommer förstås släppa iväg mig, vem orkar stå rak i en massiv flodvåg av dynga och giftigt nonsens. Vad som än gör mig otillgänglig för den normala omvärldens byråkrati, så nog är det väl behäftat med sekretess och labyrintiska intyg. När dörren bryskt slås upp och Jakob kommer in i rummet, vet jag redan att allt är över. Han går snabbt fram till mig, drar av mig sjukhusfilten och säger åt mig att kliva upp. ”Jag är törstig”, säger jag. ”Du får dricka sen, skynda på nu”. Han lägger sin arm om mig men det är inte av omsorg, han har bråttom. Nästan småspringande tar vi oss genom intaget och ut till ett mjukt fallande gryningsregn. En grå Peugeot står startad intill trottoaren, och far sitter vid ratten. Jag placeras i baksätet och Jakob klämmer sig in bredvid mig. Så fort dörren slår igen vrider far på ratten och kör iväg. ”Var i helvete höll drängen hus?”, fräser han uppretat. Jakob rycker bara på axlarna. Jag lutar mitt huvud mot bilfönstret och sluter mina ögon. Jag kämpar för att få hålla mig under ytan, alla mina behov befinner sig där och kräver min närvaro. Att följa det här ytliga spelet av konkreta jordbundna kroppar och röster, gör mig utmattad. Jag behöver ligga på rygg och irislänka, dela mina hjärnvågor med någon speciell. Jag behöver andas och leva och röra mig till musik, cirkla i det euforiska tomrummet. Fläta mig in i gravitationsbefriade lystna fingrar.