Att ta sig från Luleå till Stockholm tar en timme med flyg; att glömma tristessen från den staden har tagit Mare Lindgren större delen av sitt liv. Det är den typ av plats som lärde ungarna att vara logiska och praktiska, samtidigt som det tvingade dem att drömma om större saker.
Vattnet låg blankt och stilla, som i tidernas begynnelse. Det satt en person i slitna skor ute vid Malariaviken, cigarettröken förtvinade in i luften. Mare Lindgren har en känsla av att hon aldrig kommer ta sig härifrån. Men maskrosorna växer i gräset vid vattnet och hon hoppas att hon precis som fröna en dag kommer att flyga bort. Alla unga drömmer om att komma bort från hålan man är född i. Mare var inte annorlunda, så fort hon fick chansen hade hon stuckit. Det underliga var att hon hade kommit tillbaka. Om hon skulle vara helt ärlig kändes det inte som att hon passade in någonstans, speciellt inte här. Vad fan gör man om man är ung och sänkt i Luleå?
Röken från Mares cigarett bleknade bort i luften efter ett bloss. Hon hade alltid älskat gryningen. Det fanns ingen annan vaken som kunde påminna henne om vem hon borde vara. Under de tidiga timmarna var det enklare att komma ihåg vem hon var. Allting var stillsamt, tills en sten flög ner i vattnet framför henne. Med en dränkt cigarett i handen vände hon sig om, redo att kasta vassa ord innan hon såg vem som stod bakom henne.
”Du är uppe tidigt, Majken”
Mare ställde sig upp, ”Dra åt helvete, Jo”
Josefine gav henne ett leende, hennes bruna ögon smalnade i solljuset. Josefine var någon som hade bränts ner som resten av deras generation. Full av eld hade hon brunnit ut och allt som lämnades kvar var ett tomt skal av aska, ett liv utan framtid. Det var de som måste skrika till livet bara för att veta att de fortfarande existerade. Idag var Josefine nere och sne, socialen hade sagt nej till bidrag och det fanns inga jobb. Inga pengar till hyran. En proletär utan framtid.
”Ska du med till Udden senare?” Det var bara några dagar av sommaren kvar, de hade gått in i en pakt att göra det mesta av det innan mörkret skulle styra i månader.
Har du varit i Luleå? En liten stad norr om Umeå på östkusten. Långt bort från storstadsvansinnet och kostymnissar, men rätt ödsligt. Storgatan folktom förutom alkoholisterna på bänkarna. Ungdomar som dricker folköl i trappuppgångarna. Vattnet sprutar envetet ur fontänen i Stadsparken och skapade en illusion över att det fanns något slags pulserande liv. På den östra sidan ligger slitna och sjabbiga lägenhetshus. De gamla folkhemmen, nu endast en påminnelse om en dröm som gått i kras. I ett av dem bor Mare. Allt är dock inte ledsamt. Faktum är att Mares liv hade mer glädje än den genomsnittlige Svensson.
”Jag måste bara hem en sväng, ska vi mötas upp vid gula paviljongen?” frågade Mare och ställde sig upp. Hon borstade av gräset från sina byxor och kollade upp mot Josefine.
”Nä, jag hämtar upp dig istället”
Det kändes i luften att sommaren började dö. Vinden blåste kallt och hårt. Morgonljuset sken inte lika starkt som för en månad sedan. Det enda hon kunde lita på var att solen skulle gå upp till sommaren, även efter en tuff vinter. Vintermånaderna gick man runt på snöklädda gator och letade efter solljus, för det var det enda man kunde hoppas på. Det är en märklig situation att flytta hem igen. Hon hade alltid trott att hon skulle lämna och aldrig komma tillbaka. Det är svårt att andas i sin hemstad, ännu svårare för Mare.
Promenaden hem tog inte mer än tjugo minuter. Efter att hennes cykel blev stulen hade Mare inte något annat val än att promenera. Hon fick sällskap av pensionärerna som gick sina morgonpromenader och de hurtiga som tog sig en springtur. Ingen hälsade eller pratade med henne, men hon nöjde sig med fåglarnas skvaller från trädtopparna. När hon närmade sig det gröna lägenhetshuset satt en av hennes grannar på balkongen och läste. Nyinflyttad och i hennes ålder. Förmodligen en ingenjörsstudent som inte kunde komma in på Chalmers. Mare kastade en sista blick mot honom och gick in i det gröna trapphuset på Malmudden.
Hennes lägenhet var skapad av förvrängda skönhetsideal där inget passade med det andra; fullt av småsaker, böcker och gamla möbler från IKEA som hämtats på Kronan. De flesta människorna i lägenheten passerar som intima vänner eller flyktiga gäster. Det var tillräckligt nära stan för att kunna gå till en av barerna. Över järnvägsbron och du var halvvägs framme, tittandes över centralstationen som ekade tomt förutom malmtågen som dundrade förbi. Lägenheten, den perfekta platsen för en förfest med grannar som knackade på för att klaga på den höga musiken, eller en efterfest med Josefine och hennes kille som bestod av Strindbergssnack om livet. Där fungerade antingen telefonen, eller så var den urkopplad eller trasig. Idag var den trasig. Det finns flera klockor men ingen av dem fungerar. Under sommaren hade en liten spricka dykt upp i hörnet av spegeln i hallen. Ingen som rörde sig i lägenheten nämnde sprickan. För även om spegeln hade gett dem sju års olycka så spelade det ingen roll. Det hade redan delats ut nog med olycka mellan dem sedan födseln, det fanns inget att gå tillbaka till.