Det är precis som att simma i ett akvarium, tänkte Emma när hon såg sina händer skära genom det kalla klargröna vattnet och skymtade det vajande sjögräset långt där nedanför. Fast med en oändlig känsla av frihet. Hon hade ju själv valt den här situationen och skulle kunna simma hur långt som helst, om hon bara ville. Men att hon skulle hamna just här, i en liten ort på spanska fastlandet innanför ön Formentera, hade varit långtifrån självklart den där dagen när hon bestämde sig för att lämna vardagen hemma i Sverige. Då hade det mest handlat om att det oväntade arvet efter hennes älskade mormor plötsligt möjliggjort något som Emma funderat på i flera år. Att lämna den där tillvaron som egentligen var helt okej men som tycktes ha utvecklat sig alldeles per automatik, helt utan hennes egen inblandning.
Runtomkring hade hennes närmaste vänner träffat livspartners och hunnit med att få både ett, två och i vissa fall till och med tre barn. Visst var det härligt att hänga med Anna, Farah, Johan och deras små familjer men Emma kände ändå med jämna mellanrum att livet borde handla om något mer än att prestera på jobbet, iaktta andras familjer och somna på spikmattan varje kväll. Men så skulle förstås aldrig hennes vänner beskriva det. De menade att Emma hade ett jobb som passade henne perfekt och att de allihop var en enda storfamilj, precis som de bestämt att de skulle vara när de var tonåringar. För dem, som hade partners och barn som var jämnåriga, kändes det säkert så. Och när de firade födelsedagar och midsommaraftnar tillsammans, upplevde även Emma den där sköna kollektivkänslan de visionerat tillsammans om som yngre. Det var alla de där dagarna inemellan, det där som var bara Emmas liv, som började kännas allt mer tomt, frustrerande och utan riktning.
Att besöka mormor hade dock alltid varit en aldrig sinande källa av inspiration. Nästan varje gång hon gick därifrån bar hon på en ny berättelse i sällskap av en målad trämask, en sandkristall eller en mönstrad tunika som mormor skickat med och som naturligtvis hängde ihop med det hon just berättat. Emma älskade att bära mormors gamla batikklänningar och färgglada tunikor, som på henne blev mindre hippie och mera dressat, tack vare hennes korta hår och ett bälte i midjan eller över höften. Och när hon inte använde någon av dem, täckte de en avsevärd del av väggytorna därhemma. Deras färger och mönster gav lägenheten en hel del av dess själ och nu när mormor inte fanns längre, gav de dessutom en viss tröst och en känsla av trygghet.
Mormor. Generösa, nyfikna, smågalna mormor. Mormor med sin speciella doft, sina mjuka armar och sitt hennaröda hår. Mormor som Emma grävde med i potatislandet och bakade scones med när hon var liten och som hon inspirerades av och ställde massor av frågor till som tonåring. Frågor om henne själv, om mamma och om morfar. Morfar som Emma aldrig träffat. När hon var liten hade mormor beskrivit hur morfar var den mest levande människa hon någonsin känt. Han spelade, sjöng och målade som om varje dag var den sista. När de nyss träffats kunde han hålla henne vaken hela nätterna med sina djuplodande samtal, för att frampå morgonkvisten gå ut och knacka på bageriets bakdörr, snacka till sig ett nybakat bröd och sedan ta henne med på filosofiska långpromenader längs flodbanken. Men han var också den mest levande döda människa hon någonsin träffat. I de perioderna upplevde hon honom som alldeles grå och han beskrev själv sin hjärna som ett världskrig han aldrig fick vila ifrån.
En sådan tur att mamma var med den där lördagen för snart fyra månader sedan, då de skulle titta in till mormor lite kort, och hon inte öppnade dörren trots att de knackade och ropade i flera minuter. Mamma hade haft mormors nyckel kvar i väskan, sedan hon vattnat blommorna åt henne när hon varit iväg på någon skrivarkurs. När de öppnat dörren ropade de igen men möttes av samma stumma tystnad som tidigare. Det var Emma som steg in i sovrummet först och hon kunde inte hålla tillbaka ett högt ”Mamma!” när hon såg att mormor, som alltid varit morgonpigg, fortfarande låg kvar i sängen klockan 11 på förmiddagen. Men det var först när hon tog tag i mormors axel för att väcka henne, som hon kände att något var fel. Den var alldeles kall och helt utan liv. Mamma som kommit in i rummet blev alldeles blek när hon satte sig på sängkanten, klappade mormor på kinden och kände på handleden efter en puls som inte fanns.
Emma satt på verandan till det lilla vita stenhuset hon fått hyra av en äldre man som bodde i ett större liknande hus en bit bort. Hon hade hittat huset när hon stannat till vid ett fönster på huvudgatan i den lilla staden, där en mäklare presenterade bostäder. De flesta var både för stora och för dyra men så upptäckte hon att fönstret var uppdelat i Se vende och Se alquila. Med hjälp av sin skolspanska och de summor som presenterades vid varje bild, kom hon fram till att vissa var till salu och att andra hyrdes ut. Längst ned i högra hörnet fick hon syn på något som fångade hennes intresse. La Casita stod skrivet ovanför fyra bilder som visade ett ganska slitet stenhus med terrakottagolv, öppen spis, en grov marmordiskho och en stor böljande ceriseröd bougainvillea som skuggade den lilla uteplatsen framför huset. 300 Euro var summan som avslöjade att det var till uthyrning. Emma gick genast in och när hon kom ut igen var det i sällskap av mäklaren Maria, som tog med henne för en titt på huset. Det kändes som ett positivt tecken att den första spanska personen hon var i kontakt med på riktigt, bar samma namn som mormor.