Prolog
Oktober 1953
Det står en flicka och en ung kvinna på farstutrappan till ett ljusblått trähus. De håller varsin resväska i handen. Flickan håller också hårt om en nalle och tittar skyggt på dörren när kvinnan knackar på.
Inne i husets kök står en äldre kvinna med ett trött ansiktsuttryck och diskvatten upp till armbågarna. När det knackar på dörren vänder hon huvudet lite i riktning mot kökssoffan och säger:
– Alfred, kan du öppna är du snäll.
Tonåringen reser sig upp med en suck som verkar komma från tårna och öppnar. Kvinnan på trappan föser in flickan framför sig och säger:
– God morgon, Fru Ekman. Jag är Gerda Andersson och här är min lillasyster Britt Andersson. Jag skulle lämna henne här hos er idag.
Gerda tittar med ett lätt ansträngt och stressat leende på den äldre kvinnan och pratar fort.
– Jaha, fröken Andersson, så var det, svarar den äldre kvinna, fortfarande med diskmedelsrester vid armbågarna.
Hon hukar sig sedan ner för att komma i jämnhöjd med den lilla flickan och fortsätter:
– Då måste du vara Britt. Jag heter Rut. Välkommen hem till mig.
Britt tittar blygt på Rut och mumlar ett tyst tack medan hon niger. Alfred står fortfarande vid dörren och ser tyst på. Hans ögon vandrar från den ena till den andra, som om han försöker få sig en klar uppfattning om vad som verkligen händer i köket. Ingen säger något på ett tag, men Gerda bryter till slut tystnaden:
– Men då är det nog dags för mig att gå så att jag hinner med mitt tåg.
Sedan hukar hon sig ner för att kunna krama sin lillasyster ordentligt. Den korta stunden när systrarna kramar varandra är det som om att allt stannar. Allting i det lilla köket håller andan, men så reser sig Gerda upp och allt börjar röra på sig igen. Hon stryker snabbt Britt över kinden, men säger inget. Hon öppnar bara munnen och stänger den igen. Det finns kanske ingenting att säga när man lämnar bort sin lillasyster.
– Adjö, fru Ekman, säger Gerda tillslut innan hon öppnar dörren, stiger ut på trappan med sin väska i handen och stänger efter sig.
Alfred ser på dörren som slår igen, men Rut tittar bara på Britt.
– Vill du ha lite frukost, Britt? Frågar Rut och klappar på en stol för att visa var flickan kan sätta sig.
Britt sätter sig försiktigt på den yttersta kanten av köksstolen medan hon tittar ut genom fönstret. Hon ser efter sin storasysters ryggtavla som med bestämda steg försvinner längs vägen, klackskorna slår mot marken och medan Britt tittar efter henne utan att blinka, vänder sig Gerda inte om.