Sven står böjd över graven. I sin långa grå trenchcoat försvinner han nästan i den kulna höstkvällen. Håret hänger i stripor och ansiktet är vått av tårar. Han trampar otåligt och skorna sjunker ner i det fuktiga gräset. Med darrande hand lägger han ner ett litet kors av två små grankvistar från sin trädgård.
Det är fredag eftermiddag. Med fullpackad ryggsäck och en ICA-kasse i vardera handen närmar sig Sara sitt föräldrahem. Som så ofta på veckosluten har Sara tagit bussen från Borås för att tillbringa helgen med sin pappa.
För ett år sedan drabbades Sara av en stor sorg då hennes mamma hastigt och oväntat dött. Hon studerade då sin tredje termin på Textilhögskolan i Borås där hon delade lägenhet med en studiekamrat. Nu blev hon väldigt tveksam om hon skulle lämna Borås och flytta hem till pappa. Nan hade bestämt insisterat på att hon skulle fortsätta sina studier som planerat. Så hade det också blivit.
Barndomshemmet ligger i ett trevligt villaområde. Det lyser inbjudande ut fönstren från de brunmålade husen, utom från ett. Sara skakar bedrövat på huvudet då hon sticker nyckeln i låset och stiger in i den mörka hallen.
-Hallå, pappa! ropar hon medan hon tänder lampan och hänger upp jackan. Här kommer jag med middagen.
Hon går ut i köket. köksbordet är fullt av odiskade tallrikar och gamla matrester, Hon röjer snabbt undan och går sedan in till sin pappa. Svens magra gestalt sitter nedsjunken i en svulstig fåtölj framför den avstängda teven. Sara böjer sig ner och ger honom en lätt kyss på kinden. Sven sitter orörlig utan att titta i upp.
-Jag förstår att du har varit till mammas grav i dag. Du måste vara jättehungrig. Jag gör i ordning lite mat åt oss.
-Det behövs inte. Jag är inte hungrig.
Han tittar upp på sin dotter. De ljusblå ögonen skriker ut förtvivlan. Sara känner hur gråten stockar sig i halsen.
Sven reser sig upp ur fåtöljen och går ut i köket. Sara har ropat att maten är klar. – Hon är envis, min lilla Sara, precis som hennes mor. Sven kan inte låta bli att le. En ljuvlig doft av timjan, rosmarin och ramslök får hans näsborrar att skälva. – Minsann, är det inte min favoriträtt som hon har lagat, tänker han och känner sig faktiskt lite hungrig. Sara, som ärvt sin mammas glada humör, tar emot honom med ett leende. Stämningen är lugn och trivsam. Till sin glädje ser Sara hur Sven fyller sin tallrik med den mustiga kycklinggrytan .De äter under tystnad, njuter av samvaron.
-Tack så mycket för maten. Det smakade riktigt gott, säger Sven och reser sig från bordet.
– Så roligt att du tyckte det, ler Sara. Men vänta nu lite, pappa. Sätt dig ner igen. Jag skulle gärna vilja tala med dig.
Sven sjunker ner på stole. Han tittar undrande på Sara som säger: Pappa, du kan inte fortsätta på detta viset. Det ärv inte första gången som jag kommer hem till ett mörkt hus med dig i fåtöljen. Du måste leva vidare, engagera dig i något mer än jobbet. Du behöver träffa folk och kanske göra något helt nytt. Jag har letat på nätet och printat ut flera kurser som jag tror skulle passa dig. Du kan väl titta igenom dem och tänka på saken.
Sara lägger en bunt papper på köksbordet framför Sven.Han vispar ner dem på golvet, sjunker ihop och mumlar: Jag har ingen lust batt göra någonting. Sara flyger upp från stolen.
-Men nu får det ta mej fan vara nog! skriker hon. Sitt inte här dag efter dag och tyck synd om dig själv. Vad tror du mamma skulle säga om hon såg dig? Ynkligt, säger jag och ndet tror jag att mamma också skulle ha sagt.
Sven tittar förvånat pp. Han har aldrig hört Sara svära förut. Varför är hon arg? Konfunderad och irriterad går han till sitt rum och stänger dörren med en smäll. Sara blir stående en lång stund mitt på köksgolvet. Så plockar hon undan och diskar. Hon är upprörd, vill snabbt komma hemifrån. Mobilen surrar i fickan. Det ät Tobias. Vilken tur! Hon vräker ur sig sin frustration och besvikelse. Han tycker att hon skall ta först bästa spårvagn bort till honom. Sofia drar en lättnadens suck och svarar att hon kommer direkt. Hon bryr sig inte om att informera sin pappa. Snabbt tar hon på sig kängorna och jackan. Hon blänger bort mot pappans stängda dörr medan hon väser: Egensinniga gubbskrälle, öppnar ytterdörren och skyndar iväg. En spårvagn är just på ingång. Sara rusar över gatan för att hinna med den.
Sven slänger sig på sängen med kläderna på. Hur kunde det bli så fel? Han orkar bara inte tänka på det. Tröttheten vältrar sig över honom och innan han vet ordet av har han somnat. Han drömmer att han är i skolans slöjdsal och instruerar en grupp fjärdeklassare hur bandsågen fungerar. Innan han hunnit berätta färdigt ringer skolklockan Den ringer och ringer. Han vaknar. Telefonen! Ivrigt gräver hen i byxfickorna och får fram mobilen.
-Talar jag med Sven Larsson?
-Ja.
-Jag ringer från sjukhuset. Din dotter har varit med om en olycka.