Lukten. Jag känner den direkt när jag slår upp ögonen. Unken och sur, det är som om luften står stilla i rummet. Avsaknaden av ljus gör att jag förstår att det fortfarande är natt. Den senaste tiden har jag drömt mardrömmar och de har blivit allt tydligare och värre. Det började strax efter Rickards begravning. Mardrömmarna har blivit så verkliga att jag inte kan släppa dem ens på dagarna, som om en diffus ondska äter sig in i mig. Jag funderar på om lukten egentligen är en kvarleva från en dröm men kan konstigt nog innan minnas någon.
Jag sätter mig upp i sängen, mina ögon börjar vänja sig vid mörkret och jag kan ana konturerna i sovrummet. Klädskåpet efter mormor, byrån, golvlampan, fåtöljen. Någonting får min hjärna att reagera men jag förstår först inte vad det är. Jag stirrar in i hörnet där golvlampan står bredvid läsfåtöljen, stirrar som om jag med ren viljekraft kan få den att tändas. Men det är inte lampan som stör bilden, det är fåtöljen. Eller skepnaden som inte borde vara där.
Handen flyger upp till munnen på ren reflex och jag kväver ett skrik. Personen, för det ser ut som en person, rör sig inte. Trots att denna någon borde förstå att jag är vaken. Det är ovanligt kallt i rummet men ändå klibbar nattlinnet mot ryggen.
”Hallå,” säger jag tyst ut i mörkret. ”Är det någon där?” Min röst låter tunn och bär knappt. Hjärtat hamrar i bröstkorgen. Ingenting händer, inget rör sig i hörnet. Skepnaden är obehagligt stilla. Det känns både overkligt och verkligt på samma gång. De senaste nätterna har varit skrämmande, Rickard har i drömmen varit med mig, vi har gått bredvid varandra, hållit hand. Plötsligt har han stannat upp, tagit tag om mitt ansikte med båda händerna. Hans blick har varit intensiv, han har sett rädd ut och precis när han ska säga något har hans ansikte liksom runnit av honom, tänder och skelett har blottats. Ögonen har buktat ut fått något galet i sig. Hans tag om mitt ansikte har hårdnat tills smärtan fått mig att vakna med andnöd och bultande hjärta. Samma dröm flera gånger och varje gång har jag hoppats att hans vackra ansikte ska förbli, att han ska säga det han vill säga och sen kyssa mig. Men han förvandlas alltid till något oigenkännligt, likt ett monster.
Jag försöker andas långsammare och stålsätter mig. Sträcker ut handen sakta, sakta mot sänglampans kontakt. Det starka ljuset når in i varenda vrå och jag kan till min lättnat se att fåtöljen är tom. Jag börjar skaka och det känns som om varenda por öppnar sig för att släppa ut skräcken. Både svett och tårar rinner, jag känner mig illamående. På darriga ben tar jag mig upp och går ut i köket för att dricka lite vatten. De röda digitalsiffrorna på ugnen visar 02.35. Jag fingrar på kartan med insomningstabletterna som jag fått utskrivet men vet att effekten sitter i alltför länge. Imorgon behöver jag vara skärpt på jobbet, inte dåsig och långsam. Jag går tillbaka till sängen och drar täcket hårt runt mig, släcker lampan och blundar. Andas med lugna, jämna tag som jag lärt mig på yogan. Jag tycker fortfarande att jag känner en svag obehaglig lukt men tänker att den nog kommer utifrån. Försöker med viljekraft somna igen men tankarna går till Rickard, min älskade Rickard som dog alldeles för tidigt. Och graven, jag ångrar bittert att jag lät mig övertalas att välja just den.
Jag hör ljud, en bil åker förbi ute på gatan. Jag blundar och lyssnar. Kanske är det också en katt som jamar. Jag koncentrerar mig djupt och anstränger mig för att höra. Eller nej, det låter mer som ett jämrande någonstans i närheten. Jag drar häftigt in luft när jag inser att det jämrande lätet kommer från hörnet i mitt rum. Samtidigt förnimmer jag en närhet, som om någon mycket lätt smeker min arm. Håller jag på att bli galen? Jag vill inte mer. Försiktigt kikar jag över täcket mot fåtöljen i hörnet men kan inte se något i mörkret. Det enda som hörs är mina egna ojämna andetag. Jag stirrar intensivt och jo, visst ser jag något. En långsam rörelse och konturen av en människa. Jag vill tro att jag inbillar mig, att det är min övertrötta hjärna som spelar mig ett spratt. Min hand darrar när den ännu en gång närmar sig sänglampan. Inte nu heller sitter det någon i fåtöljen, ändå känner jag mig rädd och ensam. Kan inte hindra tårarna som tränger fram, allt är Rickards fel. Han borde vara här och hålla om mig, viska att det inte är någon fara. Inte gå och dö.
Jag låter lampan vara tänd och lägger mig till rätta. Blundar. När jag slår upp ögonen har jag trots allt lyckats sova några timmar. Ett svagt morgonljus letar sig in runt rullgardinen. Jag kliver upp och drar på mig morgonrocken, sträcker på mig med armarna upp och huvudet bakåt. Det stramar lite i nacken. Den oroliga natten till trots känner jag mig ändå hyfsat utvilad. Jag tar ett djupt andetag, ingen konstig lukt heller. Tänk att jag inbillade mig att det var någon här. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på det. Tittar efter tofflorna men ser något annat. Sakta går jag fram till fåtöljen. Mörka tydliga fläckar, både på den ljusgrå dynan och på golvet ligger det jord.