Erik ryckte till och vaknade ur sin slummer. Han hade somnat vid köksbordet medan vattenkokaren värmde vattnet. Med hjälp av bordskanten reste han sig upp. De gamla benen bar honom snart inte längre, men idag måste han hålla ihop.
Han tog sig fram över köksgolvet, höll på att snava på en mattkant, men räddade sig fram till bänken där vattenkokaren stod. Tofflorna var för länge sedan utnötta men han ville inte ha några nya. De här var sköna, nya skulle bara skava. Han hällde upp det heta vattnet i en mugg och fyllde på med tre teskedar pulverkaffe.
Utanför köksfönstret började solen värma naturen. Blyga solstrålar trängde igenom lövverket på äppelträdet. Klockan var inte mer än halv sex denna vackra sommarmorgon.
Redan kvällen innan hade han lagt kläderna på stolen i hallen. Svart kavaj och vit skjorta skulle det vara, dagen till ära. Han hade klätt på sig så tyst han kunde imorse, även om den knarriga pinnstolen i hallen tycktes göra allt för att väcka henne.
Avståndet tillbaka till bordet kändes långt och han petade undan mattan med hjälp av käppen så att golvet låg fritt. Därefter tog han muggen i höger hand. Han spillde lite på golvet. Bara det inte kom något på skjortan. Han ville inte ha fläckar på den. Speciellt inte idag. Idag skulle han vara finklädd.
Muggen landade på bordet i lite för hög fart och han stod still ett ögonblick för att höra om han råkat väcka henne. Det var tyst och han satte sig. Utan att slå i insidan på muggen med skeden rörde han om i kaffet.
Försiktigt blåste han på kaffet innan han läppjade på det. Ångorna immade igen hans glasögon och han fick ställa ned muggen igen. Han gjorde ett nytt försök. Nu snuddade läpparna vid kaffet. Skvätten han fick in i munnen tycktes skinnflå hans tunga. Än en gång ställde han ned muggen på bordet. Han hade inte tid med det här. Han måste göra det innan hon vaknade.
Han tog kniven som låg på köksbordet. Han hade valt den med omsorg sent igår kväll efter att hon lagt sig. Det var den som hon brukade hacka grönsaker med. Brett, långt blad och stabil att hålla i. Medan han satt och väntade på att kaffet skulle svalna provade han olika sätt att hålla kniven. Som en hammare, men då blev vinkeln fel. Eller som en ishacka med eggen mot sig. Jo, det blev nog bäst. Med de krafter han hade kvar skulle han orka om han höll så.
Men först ville han få i sig kaffet. Högerhanden greppade om muggens öra och förde den till munnen. Vätskan var lite svalare nu. Han tog en stor klunk och kände hur det rann ned i strupen.
Nu var det dags.
Han tog kniven i högerhanden och stödde sig med käppen i vänsterhanden. Det knakade i kotorna när han rätade på ryggen. Snart skulle allt vara över så tog han ett djupt andetag och fortsatte på sin färd genom radhuset.
Han stod böjd över henne och såg hur hon sov. Munnen lite hopsnörpt på ett snipigt sätt. Det var precis så hon var. Snipig. Nedlåtande och dömande. Hon hade inte varit det från början. Då hade hon varit glad och kramat om honom mycket. Det kom han med bestämdhet ihåg.
Han lutade käppen mot sängkanten, ställde sig så stadigt han kunde och höjde kniven med båda händerna. Hennes kalla hjärta fanns där inne någonstans och han visste att ett enda hugg skulle räcka. Inte fler, men ett skulle han orka med.
Siv sov på rygg med armarna i kors över bröstkorgen. Hon blockerade sig själv. I det här läget kom han inte åt hjärtat. In i det sista trilskades hon men hon skulle inte få vinna.
Några sekunder nu bara. Han vinklade bladet så att det skulle kunna komma in mellan revbenen, mitt i hjärtat eller inte. Så tog han sats. Kniven sjönk in mellan revbenen. De korslagda armarna gled isär och ramlade ned vid hennes sida. Medan han fortfarande höll händerna runt knivskaftet öppnade hon munnen.
Han sjönk ner på knä vid hennes säng. Hur länge vet han inte, men han ville inte släppa kniven. Kniven som fortfarande satt fast i hennes bröstkorg. Skulle han dra ut den? Tänk om hon vaknade till liv igen. Så han satt kvar.
Med kniven i händerna.
Med kniven i henne.
Och om två veckor var det midsommar.