– Du, Möller!
Rösten kom från en torgbänk där Göran Nygren satt, auktoriserad A-lagare i Kungsbacka kommun. Auktoriserad på grund av lång och trogen tjänst på torget och alltid på samma plats, med ryggen mot Storgatan. Han kände till det mesta som hände i stan, eller åtminstone i centrum. Ja, det vill säga, när han var nykter nog att lägga märke till något utöver flaskan som han nödtorftigt dolde i en papperspåse.
– Hej, Göran, hur är det idag?
Som alltid höll hon masken och log men helst ville hon springa därifrån. Hans tragiska livshistoria sköljde över henne och tömde henne på energi. Det var samma sak varje gång de träffades.
– Tackar som frågar.
Han bugade sig lätt och med försiktighet för att dölja att han inte hade full kontroll över sina rörelser.
– Är det inte kallt att sitta på bänken idag? Du kan ju få blåskatarr, vet jag.
– Asch, man är väl ingen mes, sluddrade han och log med sina onaturligt vita tänder. Dessutom är man försedd med rövvärmare.
Han reste sig ostadigt till hälften och visade på ett sittunderlag i obestämd färg.
Cia skakade på huvudet.
– Du är unik du, Göran.
– Tja, man gör så gott man kan. Vill du ha förresten? Det är ju lite rått i luften liksom.
Han sträckte fram påsen efter en snabb titt runt omkring.
– Nej, tack, inte idag. Jag har bilen med mig.
– Det säger du varje gång.
– Och varje gång är det sant. Jag bor ju i Onsala och det där med bussar funkar inte så bra. Nej, måste gå nu. Vi ses, Göran.
– Vänta, Möller. Kan du göra mig en tjänst?
– Det beror på. Jag gör inte vad som helst, som du förstår.
– Nä, det fattar jag. Det är en kompis till mig, han bor också i djävulshålet Onsala.
– Vad har du emot Onsala egentligen?
– Satan själv finns där.
Hans sluddriga röst fick en skärpa och för en kort sund lät han helt nykter. Hans oväntade aggressivitet fick henne att skruva lite på sig.
– Han skulle ringt igår.
Sluddret var tillbaka och det var som om ingenting hänt. Cia undrade om hon inbillat sig alltihop. Och hade han en mobiltelefon?
– Kan du åka ut till honom och kolla att han är okej?
I efterhand visste hon inte hur det gått till. Det hade bara inte gått att säga nej. Och speciellt inte efter hans utbrott. Men lika bra att få det gjort med en gång. Temperaturen hade sjunkit snabbt och hon var som en isbit efter att ha stått still på torget.
Medan värmen spred sig i bilen sökte hon efter gatans namn i gps:en, och till slut dök den upp på skärmen, i det inre av Onsala. Informationen från Göran var knapphändig. Inget gatunummer, bara en beskrivning av ett hus och mannens namn, Krister Hielm. Lätt som en plätt, eller?
När bilrutorna tinat upp körde hon ut från parkeringen och såg honom i backspegeln. Fortfarande på bänken, med påsen i handen. Det slog henne hur lite hon visste om honom. Någonstans måste han ju ha bo men var? Och pengar, hur hade han råd med sprit?
Den kvinnliga rösten tog henne mot Valldavägen och det var oväntat. Hon hade utgått från att det var Onsalavägen som gällde. Men det var bara att haka på, det fanns inget att välja på. Det var förvånansvärt mycket trafik men de flesta bilarna svängde av mot Vallda Golf & Country Club. Där hade hon ätit lunch med Katrin några gånger och det var så långt hon kommit på den här sidan av halvön.
Den ljuva stämman som guidade henne var irriterande. Så självsäker och lugn. Cia kände sig allt annat än lugn. Hon befann sig på okänd mark och skämdes lite över sin okunnighet om halvön. Rösten lotsade henne in på Lunnevägen och hon blev alltmer osäker ju längre in i det okända, glesbebyggda Onsala det bar.
Destinationen är nådd. Namnet Bunns Väg syntes på skylten innan det bar neråt, i en brant backe. Hon svor inom sig över alla hålor och tjälskador på den otroligt smala grusvägen, som slingrade sig över ett enormt fält. Hon tog sikte på de utspridda husen på andra sidan och bad en bön att slippa möten med andra bilar.
Det som på avstånd sett ut som hus var snarare välskötta villor och hon trodde inte, i ärlighetens namn, att Görans kompis bodde i någon av dem. Fördomsfullt, javisst, men det var känslan hon fått. Bilen rullade i snigelfart förbi en träställning med brevlådor i olika färger och modeller. De flesta hade nummer och namn men några var omärkta. Hon var nära att ge upp men såg Göran framför sig. Ett löfte var ett löfte. Den sista brevlådan var rostig och hängde snett. Hon suckade lättad. Knappt läsligt men ingen tvekan. Hielm.
Efter villan längst bort tog vägen slut med en vändplats. Hon steg ur bilen, drog ihop jackan som skydd mot den yrande snön och såg sig omkring. En nästan igenvuxen väg löpte från vändplatsens bortre ände upp mot den mörka skogen. Inne bland träden skymtade ett tak. Hon drogs dit som av en magnet och bara visste att det var rätt.
Göran hade nämnt en röd vägg men glömt berätta att bara halva långväggen var målad. Till vänster om dörren i mitten var bräderna smutsgrå och angripna av mögel. En renovering som kommit av sig. Ju närmre huset hon kom, desto mer tvekade hon. Den fallfärdiga kåken verkade obebodd och gav ett kusligt intryck, vilket förstärktes av att skogen stängde ut stora delar av dagsljuset. Allt omkring henne var märkligt tyst. Skärp dig, Cia, du inbillar dig.
Hon tog mod till sig och knackade hårt på den slitna ytterdörren. Sekunden efter öppnades den och hon stirrade in i två kraftiga gevärspipor. De befann sig bara centimeter från hennes ansikte och hon slutade nästan andas.