Vallen är ungefär sextio meter lång och en och en halv meter hög. Den består av överblivna jordmassor efter grävningen av dräneringsdikena runt byn. Bakom vallen står en rad träd som följer dess hela sträckning mot söder. De måste vara planterade för många år sedan och har växt sig fem-sex meter höga. Vinden sliter i de sista löven på grenarna och de övergivna skatbona skakar i blåsten.
Man ser de raserade husen genom det glesa grenverket. Det kommer upp svart rök på ett par ställen ur ruinerna men annars varken hör eller ser man någon där. De flesta byggnaderna är skadade. Många saknar tak. En del har fått ännu värre träffar och allt som återstår är högar av virke, tegel och armeringsjärn som sticker upp som svarta spindelben.
Vi kom hit strax efter midnatt igår. Nu ligger vi nergrävda precis invid vallen. Mörkret gjorde det besvärligt. Marken är stenig men uppmjukad av regnet. Våra värn är inte djupare än en dryg meter. De är gjorda i hast men får duga. Längst borta åt höger har vi grävt djupare och dessutom lagt på ett presenningstak över det som är befäls- och radiorummet. Till vänster har vi också tagit oss längre ner i marken och gjort i ordning ett täckt skyddsrum för oss meniga.
Vår avdelning består av tolv man inklusive kapten Rykov och fänrik Babenko, Alla är fortfarande fullt stridsdugliga förutom vår signalist Marek. Han har en splitterskada i högra vaden sen gammalt och den gick upp under vägen hit. Men det ska inte vara några problem. Hans sår är omlagt och han vilar ut i radiorummet nu.
Det är mitt på dagen nu och när mörkret faller igen är det dags. Just nu kan vi bara vänta. Ryssarna har hållit byn i flera veckor. Vi vet att de har samlat ihop pansarfordon och lastbilar med ammunition på gårdsplanen vid huset som varit borgmästarens. Där finns också en stor dieseltank monterad på ett lastbilsflak. Fyrtio fiendesoldater ska finnas i byn.
Vi vet också, eller tror oss veta, att minst en stridsvagn finns uppställd någonstans bland husen. Den är anledningen till min och min vän Aleksijs ömma skuldror och värkande muskler. Det har varit ett helvete att få med sig pansarskotten och granatgevären i mörkret. Men nu är vi här. Vi blev körda till Zymivnyk och gick sedan hela vägen hit på markvägar och över leriga åkrar. Det var en mörk natt. Månen var skymd av molnen hela tiden och marschen gick sakta men utan missöden.
Under förmiddagen repeterar vi hela operationen. Vår kapten har genomgång med halva styrkan per gång och visar omgivningarna och angreppsvägen på sin detaljerade fältkarta.
”Vi går in med grupp A två timmar efter solnedgången. Ni två med granatgevären ska med plus tre man till.” Han pekar på de tre utvalda i tur och ordning. Spända ansikten.
”Vi tar oss så tyst som möjligt mot borgmästarbostaden där bilarna står. De som bär sprängmedlen går direkt bakom mig och sedan följer ni övriga. Ni med granatgevären tar ställning på de här kullarna till höger respektive vänster om målet.” Hans pekfinger far fram och tillbaka på kartan.
”Resterande tar skydd i ett av de utbombade husen och låter våra sprängare smyga fram och aptera laddningarna. De är tidsinställda vilket ger oss tid att hinna dra oss tillbaka hit. Om vi blir upptäckta så tar vi strid från vårt utvalda hus. Granatgevären riktar då in sig på dieseltanken och lastbilarna. Om stridsvagnen dyker upp får ni bekämpa den tillsammans. Åtminstone ska ni kunna fördröja den. Vi övriga återgår till vår ställning här.
”Allt klart, menige Mazur?” Hans gråa mustasch vippar. Han frågar Aleksij detsamma.
”Givetvis, kapten!”.
Tror vi på det själva? Jag känner på id-brickan under uniformsskjortan där den hänger tillsammans med guldkorset som jag fick av Elena. Aleksijs ansikte är blekt. Han är född i byn framför oss. Hans släktingar bodde här innan fienden kom. Nu är de borta och deras hus förstörda. Aleksij kämpar både med oss, för sig själv och för sin familj.
Kaptenen fortsätter med att informera grupp B. Deras uppgift är att hålla utkik efter fientliga rörelser, ha radiokontakt med oss och ge eldunderstöd om det behövs. De är beredda att omedelbart lämna värnen tillsammans med oss när vi återvänder.
Det har gått mer än två timmar efter solnedgången men fortfarande inget besked från kapten Rykov. En andlös väntan. Det är kallare och det bildas is på vattenpölarna i vårt skyttevärn. Kylan tränger genom både liggunderlag och uniform. Svårt att hålla sig still.
Nu kommer det i walkie talkien.: ”Grupp A. Framåt.”
Vi häver oss upp ur värnet. Becksvart. Ingen måne. Kapten Rykov syns knappt där han hukar framför oss. Han för handen uppåt framåt. Vi följer honom på led. Det är inte långt till det första huset. Marken är full av tegelstenar och krossat glas. Vi fortsätter fram mellan husen. Vi är framme vid ett vitt tvåvåningshus. Ett Z målat på väggen. Rykov pekar på dörröppningen och vi går in.
Nästan ohörbart: ”Mazur och Aleksij. Ta er positioner. Signalera när ni är på era platser. Det är mindre än 50 meter dit. Sprängarna väntar här på min signal. Jag och vår siste man går upp på övervåningen och håller utkik.”
Vi smyger hukande till respektive kulle. Allt är tyst. Allt är stilla. Jag ligger bakom ett par låga buskar på toppen av kullen. Mörkersiktet på. Nu kommer knäppet från Aleksijs walkietalkie. Jag returnerar signalen till honom och kaptenen. Jag kan ana de två sprängarna glida ut ur det vita huset och närma sig samlingen av fordon.
Plötsligt tänds en strålkastare. Ljuskällan vandrar långsamt uppför kullen mot mig. Jag tar sikte.