Ibland måste man gå emot regler och krav. Idag tänkte hon inte gå direkt hem efter skolan utan fortsätta förbi gårdsplanen och ta stigen över enbacken ner till torpet, till Sofia. Hon måste få veta varför Sofia inte varit i skolan igen.
”Varför kan du inte vara med flickorna Bergström istället för att hållas nere i lagården hos Larssons? Sally och Stina är så rara och deras föräldrar är med i församlingen också.” Hon visste att det var så mamma skulle säga, för det var så hon alltid sa, när Alma kom hem och lagårdsdoften avslöjade var hon hade varit. Det kunde mamma säga men för Alma fanns bara Sofia. Och nu måste hon få klarhet i hur det var med henne.
Som hon anat, hittade hon Sofia i ladugården. Alma konstaterade lättad, att hon verkade vara oskadd och utan blåmärken. Hon trivdes med Sofia. I hennes sällskap kände hon sig aldrig dum och annorlunda. De hade blivit vänner redan den första dagen i skolan. När matsäckarna skulle packas upp, hade de hamnat bredvid varandra. Mamma hade brett en smörgås till Alma med skivad potatis. Sofia höll då fram sin smörgås och visade att det låg skivad potatis på hennes smörgås också. När de sedan tog fram var sin flaska med mjölk och samtidigt förde flaskorna till munnen, började de fnittra och frustade nästan ut mjölken. Alla raster därefter hade de sökt sig till varandra.
De båda korna stod stilla och viftade bara till med svansarna emellanåt för att jaga bort flugorna som snurrade runt dem. Alma ställde sig vid planket, som skiljde korna åt och tittade uppmärksamt på mjölkstrålarna, som växelvis sprutade ner i hinken, som Sofia hade mellan benen.
-Du var inte i skolan idag.
-Det är en ond tid nu. Ondskan är lös. Man ska inte arbeta, bara göra det man måste.
Sofia tittade upp men tittade snabbt ner igen. Men Alma måste ha sett fel. Inte hade hon sagt att den onde var lös? Så slutade mjölken strila. Sofia hällde upp lite mjölk i ett mått och drack först själv några klunkar, innan hon räckte måttet till Alma. Mjölken var varm och len och smakade ko. Det var gott. Sofia flyttade bort mjölkpallen. Hinken skulle hon ta med sig in, så att hennes mamma kunde hälla upp mjölken i lerfaten. Imorgon skulle den vara täckt av ett fint lager grädde.
På farstubron lekte en av Sofias småbröder. Han började vifta och utförde en vild dans, när Sofia sa, att de skulle in och baka fastlagsbullar. Tant Judit, Sofias mamma, öppnade hastigt dörren och kom ut med uppkavlade ärmar och mjöl på händerna.
-Vad tar ni er till? Ni vet att mormor vill ha lugnt och tyst nu.
Alma såg inte vad tant Judit sa men hon såg, att hon var arg. I farstun låg skor och stövlar huller om buller. Det fanns många barn hos Larssons. Några var fortfarande på arbetet eller i skolan. De minsta lekte nog någonstans i närheten eller hade hemarbete att utföra. Sofia och Erik gick in i köket och tant Judit skar två degklumpar av den stora degen. Alma stannade i dörröppningen men Sofia vinkade till henne att komma och delade sin degbit på hälften. De ställde sig bredvid varandra vid bordets ena kortända och rullade sina degbitar.
Varför hade tant Judit blivit så arg? Hon tittade på tant Judit och Sofia men ingen rörde på munnen. Hade Sofia verkligen sagt att den onde var lös? Hon visste att den onde var hemsk. Hon hade sett bilder i en bok. Han hade horn i pannan och han hade inga kläder men päls som ett djur. Kunde han komma lös? Tänk om han skulle visa sig för henne sedan på hemvägen. Hon snyftade till.
-Vad är det? Din bulle är så fin men det är nog bäst att du lämnar bullen här, så får den jäsa och gräddas. Du kan hämta den imorgon. Det är snart matdags nu, så du bör nog gå hem.
Alma såg att tant Judit sa, att hon skulle gå hem. Hon nickade och tittade på Sofia.
-Vill du följa mig?
Vid tobaksladan stannade Alma, pekade och vände sig till Sofia,
-Är han där inne?
-Vem?
-Den onde.
-Vad har du fått det ifrån?
-Du sa, att han är lös. Pappa säger, att tobak är av ondo.
-Nej, det sa jag inte. Jag sa, att den här tiden före påsk måste man vara tyst och stilla. Man får inte arbeta utan bara göra det nödvändiga. Nu är en ond tid. Det har mormor sagt. Men du behöver inte vara rädd. Mormor pratar så mycket, säger mamma. Jag måste gå tillbaka nu.
Sofia ruskade på huvudet och Alma förstod, att Sofia menade, att den onde inte fanns i närheten. Det lugnade henne lite och hon fortsatte stigen uppför backen. Snart syntes stugan bakom kullen och hon skyndade på stegen. Sista biten sprang hon, Pappas rock hängde i hallen. Då var han hemma. Det var bra. kanske hade han inget församlingsarbete ikväll.
När Sofia vinkat av Alma återvände hon hem.
-Vad tog det åt Alma? Varför började hon snyfta?
-Jag vet inte. Hon sa, att hon var rädd för den onde.
-Den onde här i vårt kök? Jaså, det är så de pratar om oss, att vi har den onde här. De där frireligiösa tutar i sina barn så mycket konstigt. Stackars Alma. Ja, du är snäll du Sofia, som leker med henne. Vet du om hon får gå kvar här i skolan? Jag har hört, att magister Blom säger, att de måste skicka henne till en skola för dövstumma i Stockholm.
-Alma är snäll. Hon hör inte bara. Hon är min vän.
Sofia tog en trasa och torkade hårt och omsorgsfullt av det stora träbordet.
-Kommer pappa hem ikväll?
-Tror inte det.
-Bra.