Besök hos en död morfar
”Till höger och sedan rakt fram till slutet och där är det vänster”.
Det Debbie såg var den vackra, gamla allén, utan löv för nu var det vinter, men den var ändå vacker. Under årens lopp hade hon både gått, cyklat och åkt bil just den här sträckan. Varje gång tänkte hon på det lugn och den harmoni som infann sig så fort man kom in på sjukhusområdet.
Nu var det annorlunda för det var längesedan hon var där sist. Så fort Boltchauffören svängde in genom den stora grinden började hon skruva på mig. ”Undrar hur det känns…” tänkte hon men avbröts av att bilen stannade. Debbie klev ur. Porttelefonen var utbytt till en med kodlås och parkeringsplatserna framför porten var borta, annars såg det ut som vanligt. Koden hade hon lagt in på Stefans kontaktuppgifter, så efter någon minut var hon inne i huset.
När hon hade pratat med mamma inför besöket, hade hon fått veta att morfar fortfarande bodde på fjärde våningen, så hon tog trapporna upp dit för att få lite tid på sig. Ytterligare två dörrar, en med kod, och så var hon inne där hennes morfar bodde. Det kändes olustigt, vad hade hon att vänta mig? Senaste gången hon var där var morfar Elias mycket gammal, nästan nittio var det visst. Men nu, vad väntade henne? Hon hade aldrig sett en död människa på riktigt, bara i filmer eller på TV. Ingen enda i hennes familj eller någon av de hon kände hade dött. Debbie kände sig som sagt, olustig, nästan lite ruggig. Hon hade ingen aning om hur det kunde kännas eller hur man skulle känna. Hon visste ju att hennes mamma Rosie redan var där och en del andra närstående, men det kändes inte som någon tröst, snarare tvärtom.
Debbie hade helst velat vara ensam. Hon var orolig för att hennes reaktion inne hos sin morfar skulle noteras och kanske även värderas. Hon hade inte kommit på besök speciellt ofta, mera förlikat sig med att mellan hennes familj och morfar var det något som inte var mysigt. Det bara var så och det var först nu när hon stod utanför den stängda dörren, som sist var öppen, som hon började fundera över sin relation till morfar Elias.
Hon knackade och öppnade försiktigt dörren. Det kändes som om alla ögon på en sekund riktades mot henne. Hon ville bara vända om. Rummet strålade i februarisol från det stora fönstret som vette ut mot en fruktträdgård, som lämnats kvar när området bebyggdes för cirka tio år sedan. ”Hej älskling”, sa mamma och kom fram till henne och kramade henne länge, länge. Det gillade hon och hon blev genast lugnare. Mamma verkade inte heller så ledsen, utan nästan som vanligt.
På samma plats som sist stod sängen med morfar. Flera skrymmande saker var borta. Hans rullstol med de utstående fotplattorna som Debbie hade slagit i sist, var flyttad. Men den läskiga takkonstruktionen, med en järnbalk, där det löpte en skena så de kunde lyfta upp morfar var kvar. De andra som var där inne satt liksom i en ring runt sängen, eller mer runt halva sängen, eftersom den andra halvan stod mot väggen. Debbies ena morbror såg rödgråten ut, men talade ganska tyst med sin ena syster så det värsta hade nog gått över. Mostrarna såg ut som vanligt, inte speciellt glada, varken inför varandra eller över att Debbie dök upp.
När hon hade tagit in hela bilden av rummet, som inte var stort, noterade hon att ingen av alla hennes kusiner var där. Det var märkligt, speciellt med tanke på minst fem av dem hade varit på plats förra gången, när morfar fyllde åttiofem! Då gick det knappt att ta sig in och man hade ställt stolar och bord utanför morfars rum för att få plats med alla kakor och blommor.
Trots bristen på kakor och blommor var det fint där inne nu. Solen strålade in och det kändes inte sorgligt alls. Bara högtidligt, och plötsligt öppnade Debbies ena moster fönstret och det kvava, lite varma rummet fick nytt liv. Den andra mostern reste sig också, och skrapandet av stolar och ljuden utifrån gjorde alla i rummet gladare. Ett litet tänt ljus stod på nattygsbordet vid morfars huvud och lågan fladdrade svagt i vinddraget från fönstret.
Morfar var såklart helt stilla. Han hade en ljus nattskjorta och täcket var uppdraget till halsen. Det såg fint ut. Morfar hade inte varit storvuxen och hans kropp nästan försvann i den jättestora sängen. De hade tagit bort både extra filtar och de sjukvårdsredskap som de alltid ville ha nära till hands, om något skulle inträffa akut.
Plötsligt hördes ett svagt brummande, någon mobil som stod på vibration och som skar igenom lugnet! Det var morfars mobil som låg på det lilla soffbordet och som rörde sig svagt, ett oväntat avbrott som utlöste leenden hos allihop. Morfar var alltid noga med sin mobil, även om det på sista tiden hade varit svårare för honom att använda den. Men han hade framhärdat i att ringa själv. Avbrottet blev som en signal till aktivitet. Tulpanerna som stod på samma soffbord fick nytt vatten av Debbies morbror. Hennes mamma Rosie hämtade glas i det lilla köksskåpet som hon fyllde med vatten. Mostrarna slätade till täcket på morfar och mumlade hur fin och fridfull han såg ut.
Debbie hälsade på alla med en lite lagom hjärtlig kram och tittade sedan på väggklockan och såg att det bara gått två minuter sedan hon kom. Det hade känts mycket längre.