Jag drog med pekfingret längs den djupa skåran i furubordet. Jag minns tillfredställelsen av hur lätt det hade varit att dra kniven i det mjuka trät. Mamma hade inte ens hunnit torka av det eller lagt på den randiga vaxduken. Men av någon anledning låg besticken framplockade i en hög och jag hade inte haft förmågan att motstå knivens vassa ägg. Bara för att testa om uti fall att.
Och det hade gått utmärkt. Två långa rispor, så långt fram jag nådde med min korta arm, tillbaka till där jag suttit. Inte helt parallella linjer men jag var på väg att skapa ett fint mönster. Precis när jag skulle luta mig fram för ett tredje skåra avbröts jag av mammas gälla skrik.
Även denna gång väckte hon mig ur mina drömmar. Men bara som en erinran från en svunnen tid. Trots att jag var så liten vid det tillfället hade minnet satt sig långt in i mellangärdet som en svulst om aldrig skulle flytta på sig. Svulsten var formbar och kunde okontrollerat växa sig så stor att jag tappade möjligheten att dra in luft i mina lungor. Det krävdes bara att jag fortsatte tanken på vad som hände efter att hon såg de djupa fårorna i det alldeles nyinköpta bordet. Eller ännu värre, tankar som flödade vidare till hennes lena kinder eller när hon kärleksfullt strök sin hand över mitt fjuniga hår. Då svartnade det för ögonen.
Det var märkligt att de inte hade gjort sig av med det gamla furubordet. Reporna och de små hålen från diverse gafflar genom åren var många fler idag. Kors och tvärs utan någon form av regelbundenhet som gick att följa. Ungefär som de prickiga väggarna i trapphuset som en målarpensel på måfå hade stänkt dit. I blått och grått. Ingen skåra var dock så djup som den jag själv skapat.
Allt var sig likt, som om ingen tid passerat. Som att jag inte hade varit bortrest i över ett år. Inte ens väggalmanackan hade bytts ut, samma årtal och samma månad som när jag lämnade. Hade jag ens varit i väg?
Det hängde en telefon intill almanackan. Luren var genomskinlig så att man kunde se själva maskineriet och kablarna i olika färger. Där under stod en kromad stegpall med röd sliten plastmatta på sitsen. Många var timmarna där jag suttit långt in på natten och pratat med mina vänner. Tills jag äntligen hade fått en egen telefon vid min säng. Jag hade valt en i turkos, med extra lång spiral så att det gick att gå fram och tillbaka på mitt åtta kvadrat stora golv.
Kaija släppte ned grytunderlägget av pärlor framför min tallrik så att tre pärlor i ytterkanten trillade av och rullade ned på golvet. Ett konstverk noggrant skapat av små barnhänder. Jag hann inte se vad motivet var innan den stora grytan med tillhörande slev i samma fart ställdes ned. På reflex sträckte jag ryggen bakåt för att inte nås av en flygande klick lapskojs.
Hon hade inte sagt många ord sedan hon ropade ”kom in” från köket, utan att ta de cirka sju stegen som krävdes för att gå ut i hallen och öppna ytterdörren. Följt av ”Jaha, är det du?” när jag tittade in runt hörnet. I vanlig ordning hade vi inte mycket att säga varandra. Som att det existerade ett mörkt svart hål mellan oss som hindrade oss att kommunicera. Inte för att någon av oss hade försökt. Det var en tyst överenskommelse eller en omedveten visshet att vi ändå inte skulle komma varandra nära.
Den kvava luften när jag gått från bussen till Riktargatan med min stora ryggsäck, hade äntligen växlat om till ett intensivt sommarregn som nu smattrade mot köksrutan. Dropparna som rann längs fönstret hindrade utsikten över hyreshusen på andra sidan parkeringen. Den olustiga tystnaden sedan köksfläkten hade stängts av var nu över.
Mitt huvud vilade mot handen vars armbåge hölls upp mot stolsryggen när jag vred mig om för att ändå försöka se ut. Genom imman som bildats på glaset såg jag den röda Volvon svänga in på ruta nummer tolv. Bara några sekunder senare hördes snabba fotsteg springa upp för de fyra trapporna innan ytterdörren rycktes upp.
En rödrosig Siri med solsken i blick kikade fram bakom hallväggen. ”Inga dobbar på köksgolvet” hejdade henne från att störta fram till mig. Ytterdörren stängdes och en nyckelknippa kastades på hallbyrån. Ett par träskor togs av och ännu ett huvud stack fram med en sökande blick och en antydan till leende bakom mustaschen.
”Är du redan här? Jag tänkte hämta dig vid tåget, men Siri hade match”, sa pappa.
Trots mina motstridiga tankar spreds en värme i mitt inre och axlarna sjönk till sin normala position.
”Det är lugnt”, svarade jag och hindrades från att säga något mer när Siri kastade sig om min hals. Hon doftade en blandning av blött gräs och sura kläder. Den grönsvarta matchtröjan med nummer åtta på ryggen var som klistrad mot hennes kropp och benen var täckta av lera och grässtrån. Hon blev tillsagt att ta en dusch innan maten och hänga benskydden i en påse utanför fönstret.