Hon står på gatan och väntar när han kommer. Om somrarna är trafiken gles vid den här tiden så hon ser honom på långt håll, precis när han kör ut ur rondellen nedanför Snällbacken. Hon höjer en kupad hand för att ge skugga åt ögonen men måste ändå kisa i den starka kvällssolen. Bilen glider lojt längs den sommardammiga vägen, till synes befriad från både brådska och angelägenhet.
Han gör en elegant sväng och stannar bara ett par decimeter ifrån hennes fötter. Hon lämnar väskan i bagageluckan och sätter sig sedan tillrätta i passagerarsätet. I den bästa versionen lutar han sig fram nu och ger henne en kyss. I den här versionen startar han bara bilen och kör iväg innan hon ens fått på sig bältet ordentligt. Bilens varningssignal skär vasst genom luften, som skriker den av förfäran över att stämningen är helt fel. Han slänger en hård blick på henne i backspegeln men sänker farten tills hon får ner spännet i klykan.
”Vi skulle haft en cabbe.”
Jo, hon vet. Han vill ha en cabbe, gärna så snabb som möjligt. Hon vill ha en trygg bil, en familjebil. En sådan som de har nu.
”Måste du köra så fort?”
”Det gör jag inte.”
”Du kör i 130.”
”Det är bara när jag ska köra om.”
”Du ligger för nära.”
”Nej, det gör jag inte.”
”Jo, du ska ligga minst en billängd ifrån.”
Hon vet att han blir arg när hon anmärker på hans körning. Men det är lika bra att ta striden nu, så han lär sig i tid. Tänk om de hade haft ett barn i bilen. Han skruvar upp musiken så att det inte går att prata längre, och hon påminns igen om hur trött hon är. Känner all lust rinna bort. Sakta men väldigt säkert. Hon blundar och sjunker in i det varma ryggstödet. Det är förmodligen ändå redan för sent.
Han svänger in och parkerar på en bensinmack utan att hon ens märkt att de lämnat motorvägen.
”Vill du ha något?”
”Nej, tack. Eller jo …”
”En flaska vatten”, fyller han i, ”jag vet.”
Hon följer honom med blicken när han går mot servicebutiken. Bestämda steg som verkar återfyllas med livskraft ju mer avstånd som läggs emellan dem. När glasdörren stängs bakom honom har han redan blivit någon annan. Nu är han en främling bland andra, varken mer eller mindre. Åtminstone är det så hon vill tänka på honom just nu. Någon man kan välja eller välja bort. Någon man vill upptäcka eller glömma. Han plockar lite bland hyllorna, är tydligen mer hungrig än han sagt. Sedan går han fram till en av kylarna, öppnar dörren och sträcker sig efter en vattenflaska. Den tillhör henne för att hon tillhör honom. Det är så det är nu.
Han ser gladare ut när han går tillbaka mot bilen. Tuggar stora bitar av en grillad korv samtidigt som han balanserar en bulle, en kaffemugg och hennes vattenflaska. Deras blickar möts genom rutan. Klänningskjolen har glidit upp en bit på låret och hon särar lite på benen så den glider upp en bit till. När han går runt till förarsidan passar hon på att sänka volymen.
Innan han startar bilen sträcker han sig efter hennes hand och kysser den mjukt.
”Nu slutar vi bråka, snälla.”
Han lägger handen på insidan av hennes lår och så kör de iväg igen under tystnad.
”Här blir bra.”
”Här, är du säker?”
Hon svarar inte, hon har ju precis sagt det. Han slår på blinkersen och efter en liten stund svänger bilen av åt vänster precis där hon har pekat. De fortsätter på, vad hon trott skulle vara en skogsväg, men som i själva verket bara är en liten parkeringsficka som slutar mitt i en åker. När det inte går att köra längre stänger han av motorn och lutar sig tillbaka mot ryggstödet.
”Vad fint det är.”
Hon undrar om han säger så bara för att bryta tystnaden eller om han faktiskt menar det. Men det är sant, det är otroligt vackert. Det vidsträckta fältet ser storlaget ut under skymningshimlen där skira hinnor av rosa och orange pastell leker tafatt i horisonten. Det är som att befinna sig mitt i en oljemålning och hon tänker att det är såhär världen måste se ut genom en konstnärs ögon.
Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det hårda gräset letar sig in under sandalernas remmar och sticker hennes fötter. Klänningskjolen får rörelse i den milda vinden och känns len, om än lite främmande mot de bara benen. Hon som aldrig använder klänning, har han märkt att hon tagit på sig en just ikväll?
Hon huttrar till, mest för sakens skull. Emanuel, som dröjt kvar i bilen kommer efter och lägger armarna om henne bakifrån. Han kramar hårt. Det hade kunnat stanna så här. Just nu önskar hon att det kunde vara tillräckligt. Men han släpper taget och går runt bilen, bort till bagageluckan där han fiskar upp filten som hon lagt ner för mindre än en timme sedan. Han struntar i resten. Det gör han rätt i, det var ett misstag. De är inte här för att dricka vin. Det är hon som har överdrivit. Som vanligt.
”Var vill du vara?”
Denna falska beskedlighet. Hon vänder bort ansiktet för att dölja sin avsky. Han tolkar det som en nickning mot en plats bakom bilen, tar några steg åt det hållet och börjar trampa upp en stor kvadrat i sädesfältet. Därefter breder han ut filten. Hon iakttar honom tyst när han kämpar för att få den att ligga platt. När han är nöjd tar han av skorna och sätter sig till rätta i mitten. Hon försöker att inte möta hans blick och en stark motvilja sköljer över henne. Jävla P-O.