Varken Lill-Gunnel eller jag har råd att fika på konditori. Vi har vårt eget sätt att komma runt det.
”Vad ska jag välja idag månne”, säger jag och tittar på de två tinade kanelbullarna som redan ligger framme på diskbänken. ”Kanske en prinsessbakelse? Fast de är rätt mastiga. Jag fick en rejäl portion plommonspäckad slottsstek till lunch.”
Lill-Gunnel brukar fylla på med vad hon fantiserar om att ha ätit och föreslå andra bakelser och kakor, men idag är hon inte i form. Det betonas av testarna som lossnat från hårklämma bakom örat och kryllar sig mot kinden utan att hon bryr sig.
”Då får det bli kanelbullar. Kan vi få två stycken tack.” Hon tar själv fatet till köksbordet, innan jag hinner fråga om hon har spanat in något ledigt fönsterbord. Jag följer efter med kaffekopparna.
Hennes kök har samma bleka väggar och västerljus som mitt, men verkar ändå mer inbott och hemtrevligt. Kanske har det med den blå ton som kommer igen i gardinen, mattan och till och med i pelargonernas krukor. Inredning är inte min starka sida. Det är väl därför jag inte kan sätta fingret på vad som fattas i mitt kök. Jag är bättre på att se vad som saknas hos personer.
”Hur är det fatt?” säger jag alltså. Lill-Gunnel har lätt för att påverkas av både globala och lokala nyheter, men det här verkar vara något personligt.
”Jag får inte ihop det Emma.” Hon fingrar på sin kanelbulle och smular ner bordet. ”Utgifter och utgifter. Ändå är det bara nödvändigheter. Jag har snart inte råd att äta.” Bullen fortsätter att smulas sönder och talar mot hennes brist på mat.
Det är ovanligt att vi klagar på våra fikor, vilket är en av anledningarna varför det är så enkelt att umgås. Vi träffades redan i skolåldern och jag vet hur hon fick tillägget Lill, utan att ens heta Gunnel. Någon kontakt efter grundskolan har vi inte haft. Jag hittade henne mer av en slump för att jag reagerade på namnet. Mycket riktigt bekräftade hon att vi gått i samma skola. Vår fäbless för fantasier kombinerat med vår gemensamma sits som ensamstående pensionärer, var tillräckligt för att vi trots mitt lite asociala drag nu har våra regelbundna trefikor på tisdagar och torsdagar.
”Stryk snart. Jag har inte råd att äta.”
Först nu märker jag att hon inte är långt ifrån tårar.
Jag undrar ofta själv hur jag ska få månaden att gå ihop, men det är knappast någon tröst för Lill-Gunnel. Det känns inte rätt att krasst påpeka att hon ju alltid kan flytta till en mindre lägenhet. Jag vet hur förtjust hon är över trean som ger plats för hennes behov av umgänge, och utsikten som klara dagar sträcker sig ända till Köpenhamns siluett.
”Alla andra har det så mycket bättre”, säger hon med en snörvling. ”Folk som inte är friska får sjukpenning. Arbetslösa och asylsökande får bidrag så de klarar sig, men vi fattigpensionärer får inte pengarna att räcka till.” Hon tittar anklagande på mig som om det är jag som fastställer pensionerna. ”Till och med de gamla på långvården har det bättre förspänt än vad vi har. Mat och service, tvättning och städning sköts av andra. Rena lyxen.”
Min bild av hur äldre blir omhändertagna är inte i närheten av något lyxliv. ”Vi torkar oss åtminstone själva i ändan”.
Lill-Gunnel blänger på mig. ”För att inte tala om alla kriminella som sitter inlåsta och ändå får allt serverat. Och de torkar sig själva på toaletten!”
”Men de har förlorat sin frihet”, börjar jag, men ser på Lill-Gunnel att det inte är en dag för motargument och slätar över. ”Fast visst är det orättvist”.
”Till råga på allt förlorade jag en tvåkrona till Generalen i söndags. Ja, pengen var inte hela världen, även om jag räknar varje öre, men han blir så odräglig när han vinner.” Hon suckar. ”Det är kanske dags att gå och hänga sig.” Hennes ögon flyger upp mot taket som om hon söker efter den nödvändiga kroken. ”Men jag har ju inte ens råd till repet.”
Jag känner Lill-Gunnel tillräckligt väl för att förstå att kommentaren hör till hennes rätt utvecklade galghumor.
”Bättre att kasta sig ut från balkongen”, säger jag. ”Bortsett från att barnen på förskolan nedanför skulle få en chock.”
”Äsch. Barn är så luttrade nu för tiden och ser så mycket på teve. De har nog sett värre saker.” Hon tystnar och verkar upptäcka den söndersmulade bullen i sina händer. ”Men allvarligt Emma. Jag klarar det inte mycket längre. Det är inte det att jag kommer svälta ihjäl. Visst kommer jag att överleva på havregrynsgröt. Det är Förnedringen.” Hon tittar upp på mig. ”Det finns något skamligt och just förnedrande att inte bli tillräckligt respekterad på äldre dar. Trots att man bidragit och betalat skatt efter bästa förmåga. Det svider mycket mer än hunger efter mat.”
Det känner jag också igen. Att vara åsidosatt som mindre betydande. Var så god och dö: du har nu fullföljt din plikt. Det säger jag inte. Det är inte brist på näringsriktig mat som skaver, utan det nesliga i att vara en oönskad tredje gradens medborgare.
”Kaffebönorna!” säger Lill-Gunnel. ”Det är den sista utposten att hålla fast vid. Över min döda kropp att jag avstår från kaffet.”
Det finns ändå humor i hennes olyckliga tillstånd.
När nyheterna senare på kvällen har ett inslag om hur interner på en kvinnoanstalt lever, kan jag inte låta bli att komma tillbaka till orättvisan att vi som jobbat troget fram till pensionen får det sämre än vad dessa kvinnor uppenbart har. Inte såg de ut att lida av förnedring eller bristande frihet heller. Nästan som om de istället för straff blev belönade.
Ärlighet lönar sig inte.