Nioåriga Nilla håller hårt i pengarna hon fått av pappa. Tre stycken tio-lappar som knycklas i handen. Det är lördag förmiddag och Nilla har tillsammans med sin pappa Tanne kommit till auktionskammaren i centrala Trollhättan.
Det ligger spänning i luften och människor har efter en timmes visningstid samlats och börjat buda på föremål de sett ut. Det luktar unket och belysningen är ganska skum. De små fönstren som sitter högt uppe på rad längs träväggarna är igendammade så att dagsljuset knappt kommer igenom. Höjdskillnaden på trägolven mellan olika rum tas upp med lutande ramper. Nilla har sprungit upp och ner på ramperna. Det var nästan som i lustiga huset tyckte hon och hade tänkt på Linnanmäki när familjen var i Helsingfors förra sommaren.
Det finns så mycket saker. Nilla har försiktigt klämt sig emellan alla personerna och står nu längst fram och kan se allt som lyfts upp för att auktioneras bort. Och nu tar auktionsförrättaren upp just de skidorna som hon vill ha.
Vart tog pappa vägen? Nilla vänder sig och ser bara en massa vuxna människor, mest gubbar, men inte pappa. Hon blir alldeles uppskruvad. Vad ska hon göra? Pappa sa ju att hon skulle buda på skidorna. Hur ropar man?
Nilla har ju hört hur de andra ropat ut summor och hur auktionsförrättaren slagit med sin klubba. Han är en tjock man, med skinnkeps och senapsgul stickad tröja. Han är röd i ansiktet och pratar snabbt och intensivt. En karl med brun rock ropar:
– Tio!
Hjälp! tänker Nilla, Han tänker köpa mina skidor. Jag måste buda nu.
– Tjugo kronor! ropar Nilla och ser hur auktionsförrättaren rycker till när han hör hennes gälla röst. Han ler med ena mungipan.
– Tjugo kronor från den lilla flickan här framme. Första… Andra
– Trettio jämnt! kommer det från mannen i bruna rocken, innan förrättaren hunnit säga något mera.
Nilla blir förskräckt. Hon fick ju bara 30 kr av pappa. Hon ser sig om efter honom igen, men han är som uppslukad av jorden. Vart är han? Vad ska jag göra nu? tänker hon. Paniken stiger. Hon vill så jättegärna ha just dom där skidorna. Nilla har redan i fantasin haft med dom till skolgympan. Hon har ju inga egna skidor. Hon är också väldigt medveten om att familjen inte har råd att köpa nya fina skidor åt henne. De här blå träskidorna är så fina, nästan som nya. Ingen skulle se att de är köpta på auktion.
Auktionsförrättaren spänner ögonen i henne. Hon ser att han vill att hon ska öka budet. Han höjer klubban. Nilla tänker febrilt. Kommer pappa bli arg på henne om hon ropar ett högre belopp än hon fick pengar till? Hon vill, hon vill! Och nu måste hon bestämma sig. Det känns som alla i auktionskammaren håller andan och tittar på henne.
– Trettifem! ropar Nilla och i samma ögonblick slår klubban ner på skidorna
– Sålt till lilla flickan här framme för 35 kronor! skrockar auktionsförrättaren och det uppstår ett litet glatt surr i rummet. Sedan fortsätter auktionen med nästa föremål. Men Nilla ser bara på sina skidor. Det pirrar i hela kroppen. Jag fick dom!
Hennes pappa dyker upp lagom till att mannen med den stora börsen på magen kommer fram till henne. Nilla ser ner i golvet och säger till pappa att skidorna kostar 35 kr. Blir han arg nu? Med ens tänker hon att det var dumt att hon ropade in dom. Nu måste ju pappa använda mera pengar för hennes skull. Hon räcker fram de tre skrynkliga tiorna till mannen med skinnbörsen och ser pappa ta fram en helt slät femkronorssedel ur sin plånbok. Nilla vågar inte ens titta upp på pappa. Är han arg?
Ändå är hon mest glad för skidorna. Nu har hon ju egna skidor! Om Nilla vågat titta på pappa hade hon sett hans stolta blick när han gav femman till kassören. Långt senare skulle Nilla förstå hur hennes pappa med flit låtit henne att ta ett eget beslut för att uppnå det hon ville. Han önskade att hans blyga lilla dotter, skulle våga ropa och hon hade gjort det. Han visste hur gärna hon ville ha skidorna och hon hade hade lyckats med att ropa in dom bland alla de vuxna karlarna.
Nilla skuttade ut ur auktionskammaren och pappa hade skidorna under armen. Solen stack i ögonen när de kom ut från den skumma lokalen. Hon tog sin pappa i handen och tillsammans gick de till bilen för att köra hem.
Detta minnet återkommer Nilla till flera gånger under sin långa karriär i stålbranschen. Var det ett frö som såddes i henne där och då, att hon kunde fixa saker som verkade oöverstigliga trots att hon var rädd och inte visste hur man skulle göra? Enligt hörsägen hade farmor sagt att hennes barn kan göra sådant som de vill, andra gör bara sådant som de kan. Nilla hade också fått en dos av den vaccinen. Hon kunde genomföra de sakerna som hon verkligen ville.