Stockholm, fredag 18 augusti 2017
Ulrika öppnade facebook och hade svårt att träffa I’m-safe-knappen. Tummen darrade okontrollerat. Eller närmare bestämt hela handen skakade. Hon sänkte armen och slöt ögonen. Det hade säkert gått bra, bara överbelastning av alla som ringer intalade hon sig.
”Vad får det lov att vara?”
Hon öppnade ögonen och tvingade fram ett leende. ”Ett glas chardonnay, tack.”
Bartendern sträckte sig efter glas och vinflaska. ”Riktigt otäckt, eller hur? Mitt i rusningstid!”
Hon hummade medhåll medan hon fumlade efter kundkortet för att få köpet registrerat och höll upp det mot avläsaren.
Medan bartendern lät vinet skvala ner i glaset i en guldglänsande stråle gjorde hon ett nytt försök. För säkerhets skull tryckte hon med andra handens pekfinger, som en pensionär tänkte hon och grimaserade. Sådär, jag-är-i-säkerhet.
”Varsågod.” Den unga killen bakom disken gav henne det immande glaset med ett artigt dussinleende, antagligen besviken över hennes ovilja prata om det. Hon kunde höra honom lufta sin oro för nästa kund i samma stund som hon vände sig bort.
Med glaset i hennes egen hand gick svallvågorna höga. Hon drog in en stor klunk för att få lite skvimpmån och gick försiktigt mot borden. Hon lät vinet skölja bort gallan.
Hon valde en plats med god uppsikt mot dörren, satte ner vinglaset och sträckte sig upp på den höga stolen. Äntligen, nu gjorde det inget om benen inte slutade skaka eller om de helt enkelt inte bar längre. Hon drog in den smöriga ekdoften från glaset och försökte svälja klumpen i halsen med ännu en klunk vin. Klumpen satt kvar.
Vad fan gör jag nu? Alldeles tomt. På något sätt var det som om hjärnan inte ville tänka. Hon slöt ögonen i ett krampaktigt försök att mota bort verkligheten. Men känslan av kaos blandat med ingenting omslöt varandra.
Hon lyssnade till sorlet runt omkring. Det lät inte som det brukade en tidig fredagskväll. Inga muntra skratt som klingade mellan samtal i glättiga toner från folk på after work. Rösterna pratade i moll, röster rullade runt i chockvågor av upphetsning som vågor från en vågmaskin i en bassäng. Oro, ilska, eller bara frustration över att inte kunna ta sig hem som planerat, blandat med en och annan ljusare ton av lättnad när någon fick ett positivt svar i telefonen. Med ens kändes ljudvågorna som en skivstång, tappad över bröstkorgen.
Försiktigt kisade hon med ögonen och spanade efter närmaste basilikakruka. Där. Hon sträckte sig efter krukan och tryckte upp den under näsan så att bladen och stjälkarna knäcktes, och slöt både ögon och öron igen. Den fylliga aromen flödade in, ringlade ner i strupen och upp i hjärnan. Basilika. Jordnära. Ljuden blev en ogenomtränglig vägg. Hon drog in doften i långsamma men djupa andetag. Lugnt. Jordnära. Allt eftersom slutade benen att darra. En slags ro spred sig ner till magen, så att den mjuknade. Hon hade inte ens varit medveten om att magen varit hård som en sten, men hon kände hur den slappnade av nu.
Hon öppnade ögonen och ställde prydligt tillbaka krukan i stället mitt på bordet, med de knäckta stjälkarna slokandes. Hon kupade händerna runt glaset och lät den ljusa vätskan skvalpa runt ett par varv innan hon tog en ny klunk som fick växa i gommen innan hon svalde. Hon tog fram mobilen ur handväskan och la den framför sig på bordet. Bäst att inte riskera missa signalen när han ringer.
Hon såg sig om i lokalen. Till det yttre verkade alla bete sig så normalt. Som om ingenting hänt. De satt böjda mot varandra i förtroliga samtal, det var bara nyansen, tonfallet som var annorlunda.
Var hon den enda som inte fick kontakt? Hon kände hur magen började knyta sig igen. Hon blundade och tog några djupa andetag. Lugn. En svagare doft av basilika nådde fram mellan pizza och pastasåser från borden runt omkring. Lugn, allt luktar normalt, eller hur? Då är allt som det ska. Bortsett från… hon öppnade ögonen igen och spanade mot ingången. Hon kontrollerade åter att ringsignalen var påslagen på högsta volym. Hon dubbelkollade att det inte kommit ett sms hon missat. Ingenting.
Hon bet sig i läppen och kontrollerade att händerna slutat darra. Det skulle bara spä på överbelastningen, men hon måste ha något att göra. Hon tryckte fram senast slagna nummer och ringde. ”För tillfället kan du inte nå det önskade numret.” Hon muttrade och knappade in ett nytt sms: ”Var är du? Jag väntar på Vapiano.” Hon la ner telefonen med en smäll och kände sig löjlig. Arg på en telefon, hur vuxet är det?
Hon skulle bli tokig av att bara sitta och vänta insåg hon. Tomrummet efter uppkastningen skavde. Det var lika bra att passa på att äta. Åt helskotta med att dela en charktallrik. Hon markerade platsen med koftan och vinglaset och gick bort mot pastadisken. Skaldjurspastan, den hade hon mer eller mindre redan bestämt sig för. Hon klämde sig förbi kön till anti-pastin och pizzorna, passerade hörnet och ställde sig att väntan vid pastadisken. Om hon sträckte på halsen kunde hon se ingången härifrån också.
Hon stirrade in i den rutiga skjortan framför sig. Äcklad rynkad hon näsan åt den fräna svettlukten och tog ett litet steg bakåt. Odören fick henne att tänka på samma lukt från någon i hissen strax innan samtalet…