En kortväxt tanig pojke kommer ut från skogskanten, går över gatan mot ett av Sundsvalls ytterområden. Den fuktiga luften kan när som helst övergå i regn. Hans rörelser är ryckiga och knäna vinklas snett utåt. Som om han vill ta större plats än vad kroppen tillåter. En kortklippt del av det mörka håret går från det ena örat till det andra och ned mot nacken. Den längre delen ovanför öronen är kammad åt ena sidan. Det ser ut som han burit något mot magen, för på skjortan och byxorna har han jordfläckar. Runt den smala halsen hänger ett tjockt, guldfärgat kedjehalsband. Han stannar mitt i gatan och släpper fram en bil. Efter att bilen passerat ger han chauffören fingret. Sedan fortsätter han över till andra sidan och in bland husen.
I går var han som vanligt ute sent. Hans uppgift är att få verksamheten att fungera som vanligt under Maliks frånvaro. Tre gånger i veckan samlar han de sex mest trogna omkring sig medan ledaren sitter inne. Det var varmt ute, därför satt de i en halvcirkel på grässluttningen utanför utebadets trådstaket. De diskuterade tillgång och efterfrågan under veckan som gått och drog upp planer för den kommande.
När de ställt sig upp för att skiljas åt kom det en sten farande mot dem. Den var nära att träffa en av dem i huvudet.
Strax därefter hördes höga röster från det håll stenen kommit. Samtidigt dök två polisbilar upp från motsatt håll, utan vare sig blåljus eller sirener. De stannade en bit från varandra.
Han ropade till de andra att skingra sig, men kunde inte göra sig hörd på grund av att vissa röster övergått i vrål. Innan de hunnit reagera omslöts de av ungdomar. Flera av dem som gick främst rörde sig konstigt, som om de bar på något. En del i en uppvikt tröja eller jacka i famnen, andra i händerna. Det visade sig vara stenar, för just när han uppslukades av folkhopen började det hagla stenar i varierande storlek mot den närmsta polisbilen. Det small i plåten och knastrade i rutorna.
Han hade inget emot att poliserna fick stryk, men han ville inte själv bli inblandad.
Poliserna, som klivit ur sina bilar, klarade inte av att skingra ungdomarna. De räckte inte ens till för att skydda sin utrustning och sig själva.
Han fylldes av stolthet av den handlingskraft områdets ungdomar visade omvärlden.
Han kunde se hur poliserna ropade och viftande med armarna till varandra. En såg ut att skrika något samtidigt som han hade en hand på ena sidan bröstet och huvudet vinklat ned mot armhålan.
Utan förvarning kom en brinnande glasflaska farande över hans huvud. Den krossades med en smäll mot polisbilen. Inte långt därefter splittrades flera brinnande flaskor mot karossen. Han minns känslan av glädje för varje flaska som smällde mot plåten. Dunk, sa han tyst vid varje träff, samtidigt som han knyckte med huvudet framåt. Då han vände sig mot det håll flaskorna kom ifrån såg han att stenkastarna lämnat ett tomrum mellan sig, som fylldes av svartklädda personer i huvtröja, balaklava och med flaskor i händerna. Ögonen fastnade på en omaskerad ung pojke som inte fick eld på den stump som hängde från flaskhalsen.
Vätskan från en flaska, som träffat ett bakdäck, hade tagit sig och det brann häftigt under plåten. Genom flammorna tyckte han sig se springorna till bensintankens lucka mellan bakskärmen och fönsterrutan ovanför. På den andra sidan bilen förflyttade sig de närmsta poliserna mot kollegorna som stod intill sin bil längre bort.
Bredvid honom tappade någon en knytnävsstor sten på marken. Han var på väg att ta upp den för att slänga den mot poliserna, men så kom han på att han har saker hemma som inte fick komma till polisens kännedom. Därför bestämde han sig för att dra sig undan innan fler poliser skulle dyka upp.
Idag ler han då han tänker: Nu är Aina välkommen hem.