1:a kap. 3837 tk
GRÄSKUNGEN
En ungräv med tufsig päls tassar långsamt och försiktigt fram längs skogsbrynet när en våldsam störtskur plötsligt bryter ut och tvingar den magra varelsen att söka skydd under en rotvälta. Det är den andra regnskuren på två timmar, om möjligt kraftigare än den första. Egentligen var det luggslitna snokande djuret på väg till den gula trävillan för att rota i soptunnan, där brukade det aldrig finnas människor som störde,men nu stod det flera bilar på uppfarten. Så det var nog säkrast att avstå från besök.
Nedanför den gula villan sluttar tomten, nästan som ett stup, ner mot en strand och en båtbrygga.
Från en annan brygga, några hundra meter längre bort, intill några campingstugor, gav sig två kanotister ut i varsin kajak just när solen visade sig igen efter den första regnskuren Det bådade gott för en tur ut till öarna, men solen svek sitt löfte, gömde sig bakom ett mörkt molnsjok och så brakade nästa regnskur loss ännu kraftigare än den förra. Förgäves letar de ett skydd mot regnet men det finns inget i närheten förutom den gula villan som ligger där uppe likt ett örnnäste. De ser människor röra sig bakom glasverandan men att gå upp och be om skydd för regnet känns överdrivet så de kurar ihop sig tätt intill sina farkoster, skurarna brukar vara rätt kortvariga.
I går kom de allihop. Övernattade. Maten står framdukad i verandan. De har satt sig till bords. Marit vågade inte chansa på att duka fram på uteplatsen nere vid bryggan, vädret är lynnigt, prognoserna osäkra.
Hugo ställer sig upp och skriker: ”Jävla äckliga getingjävel!” Han fäktar okontrollerat med armarna och välter omkull en öppnad CocaColaflaska.
”Idiot”, säger Madde, ”du har MBD efter din farsa. Minimal Brain Damage.”
Hugo rusar tjutande ut, välter en stol i förbifarten. Madde har fått ett par stora fläckar på sin äggskalsfärgade klänning. Caroline är yngst, hon ser beundrande på sin storasyster.
”Det blir lugnare när vi börjar äta”, säger Hakon, han verkar trött, ”snart kommer Wollde.”
Han ser ut genom fönstret, ner mot bryggan där segelbåten rullar knappt märkbart i dyningarna. Han tittar på sitt armbandsur, tar upp en liten burk ur fickan och pillar ut en vit tablett, häller upp en skvätt öl och sväljer pillret. ”Han borde vara här snart”, säger han.
Getingen har fått sällskap av tre andra. Madde ser ogillande på dem men har har inget lämpligt till hands för att ta kål på insekterna.
Hakon spanar återigen ut genom fönstret, ser ner på Brynhilde, en 32fots Laurinkoster. Han skulle velat luta sig tillbaka i sittbrunnen, kasta loss, hissa på och styra ut mot horisonten. Men han orkar inte längre, kroppen säger ifrån, har överlåtit båten. Han vänder sig om mot bordet.
”Ett getingbo.” säger han halvhögt. Nästan viskande.
”Vad menar du?” säger Mats. Han har en stingslig ton.
”Ingenting annat än att det troligen finns ett getingbo under nocken. Jag får ringa Anticimex på måndag.”
Det ångar från potatisarna som avger en svag doft av dill. Marit går ut i köket och hämtar aluminiumfolie som hon lägger över. ”Vi kan inte äta förrän Wollde kommit”, säger hon.
”Nej, det är väl han som betalar”, mumlar Gittan.
Siv kommer in och sätter sig, hon har varit borta en lång stund, säkert en halvtimma.
”Sillen ser verkligen ut att vara förstklassig”, säger Hubbe, liksom för att bryta tystnaden. Han har kritvita dockers, ljusblå lammullströja och en scarf med rutmönster löst virad om halsen.
En skarp telefonsignal hörs från hallen, Marit rusar ut för att svara.
Strax hörs motorljud och knastrande av bildäck mot grus från baksidan.
”Det är väl Wollde som kommer”, säger Mats, ”på tiden.”
Marit kommer tillbaka från hallen. Hon är likblek. Ögonen stirrar rakt fram med tom blick. Hon får inte fram ett ljud.