Tårarna bränner bakom ögonlocken och Olivia blinkar frenetiskt för att hindra dem från att rinna nedför kinderna. Hon vill verkligen inte sitta här bland alla människor och gråta. Varje gång hon tror att hon gråtit sig tom på tårar producerar kroppen en hel ocean av ny tårvätska. Hon sluter sina ögon och hör den samlade skarans lågmälda mummel. Någon som tar en klunk kaffe ur en mugg. Skramlet av bestick och det välbekanta pysande ljudet när någon öppnar en burk med läsk. Hon hör dörrklockan plinga för att meddela att någon ny gäst kommer eller går och stolar som skrapar i golvet när någon reser sig för att hämta påfyllning. Den smått sagolika doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe som lagt sig som ett skirt stycke tyg över hela lokalen, ibland blir dofterna starkare som att någon viftat runt med ett trollspö och satt doftpartiklarna i cirkulation. Hon älskar dessa ljud och dofter. Att sitta ensam i en brokig skara människor och lyssna på alla hemtama ljud som bäddar in hennes oroliga själ i ett lugn. Att för en stund kunna låtsas att hennes bekymmer och bedövande sorg inte finns. Att hon är en av alla dessa lyckliga människor.
Hon öppnar sakta sina ögon igen. Med en dimmig blick ser hon sig omkring på de övriga gästerna och förundras över hur lyckliga de ser ut att vara. Olivia vet att skenet kan bedra. Kanske är de bara lika duktiga skådespelare som hon själv. Till vänster ser hon en ensam och mycket vacker kvinna som scrollar på sin mobil, dricker en grön smoothie och knaprar på en qinoasallad. Hon ler lyckligt ner i sin telefon, någon eller något får henne på ett bra humör. Till höger om henne sitter det två tjejer i övre tonåren. Båda med en perfekt makeup, lösögonfransar och ett svallande hår med felfria lockar. De pratar snabbt och skrattar åt något roligt de sagt. Delar på en ciabatta och med fylliga läppar sippar på varsin kopp Chaite. Hur kan alla ungdomar och unga vuxna lyckas se ut som filmstjärnor var de än går? Olivia stryker lite genant över sina eget ostyriga hår som oavsett mängd hårspray, frenetiskt användande av plattång och dyra produkter ändå är just bångstyriga lockar inom loppet av några minuter igen.
Olivia tittar ner på sin mobil. En dialog med Mathias som efter begravningen utvecklats till en monolog. Inser att han inte kommer svara denna gång heller. Återigen försöker hon hitta orsaken till varför han brutit kontakten. Vad har hon gjort för fel? Eller är det bara två människors olika sätt att sörja? Kanske måste hon bara ge honom mera tid. Men det gör så ont i hela hennes väsen när hon inser att en smärtsam förlust kanske egentligen är två. Trycket i bröstet ökar och för att inte fullständigt tappa kontrollen klickar hon in sig på en av nyhetsapparna i telefonen. I avsikt att distrahera de smärtsamma tankarna en liten stund. Flödet fylls av skjutningar, sprängningar, knark, elände och krig. Rubriker som pulserar emot henne med ett högt tempo, som ett stroboskop på en livlig nattklubb. Levererar ännu mer elände och tragedier till hennes redan sargade sinne.
Barnen leker trots vetskapen om att lekplatserna kan dölja minor och granater.
9 döda på 15 dagar – här är alla morden i den nya våldsvågen.
Ett nytt bomblarm i Göteborg – Ett kilo dynamit med snubbeltråd.
Polis och politiker vill se hårdare tag mot gängkriminella.
Den psykiska ohälsan i samhället är större än någonsin – men var finns vården?
Olivia går nästan sönder av tanken på att bakom varje rubrik finns drabbade. Anhöriga och samhällen som inte bara kan klicka ner tidningens nyhetssajt och låtsas som inget har hänt. De lever i den brutala verkligheten dag efter dag. Vad får alla dessa unga människor att plocka upp ett vapen och skjuta någon helt besinningslöst? Vilken typ av parallellvärld måste man leva i för att ens kunna tänka tanken? Hur trasiga är dessa individer och hur mentalt skadade för livet kommer de vara när insikten sjunker in? Att de precis dödat en människa. Ett människoliv, för alltid släckt.
Olivia får gåshud över hela kroppen. Försöker ruska av sig tankarna på den förskräckliga värld vi alla kommit att leva i. Hon har varit lyckligt förskonad från större tragedier i sitt liv, fram tills den dagen Lars fick sin diagnos. Tanken på Lars välter hennes inre totalt. Huden börjar sticka och domna. Svetten som utan förvarning tränger ur genom varje por i hennes kropp. Ett starkt illamående sveper över henne som en obarmhärtig våg på ett stormigt hav. Hon vet precis vad som är på väg att ske. Panikångestattackerna skrämmer henne inte längre, trots att de är extremt otäcka att uthärda. Hon fokuserar på andningen, försöker trycka bort alla andra tankar som tenderar att kräva utrymme. Hon tackar alla de timmar hon spenderat i terapisoffan. Alla verktyg och knep hon fått med sig. Att träning ger färdighet. En stund senare känner hon att andningen stabilisera sig. Ser sig försiktigt runt omkring men ingen av de övriga gästerna verkar ha sett hennes kamp.
Annat var det när hon fick sin första panikattack. Två veckor efter Lars död tog hon bilen till andra sidan stan. Behövde handla men ville inte träffa på någon hon kände. Utan förvarning hade den slagit till, fått henne att falla omkull över fruktdisken. Äpplen och päron låg spridda över hela golvet. Där låg även hon. Helt oförmögen att kommunicera. Med ett hårt tryck över bröstet som kramade hennes lungor så hårt att hon trodde hon skulle dö av syrebrist. Svaga fragment av minnesbilder över oroliga kunder som lagt henne i framstupa sidoläge. Nästa minnesbild, ett par gröna byxben och ett otroligt vänligt ansikte som tittade ner på henne. Hon kunde se kvinnans läppar röra sig men inget ljud registrerades i hennes hjärna.