Mats har inga getter men han har börjat drömma om att mjölka. Om att hugga i. Han är van vid att vara stilla i jobbet, röra sig på spåren, men vara stilla i förarhytten. I drömmarna springer han genom skogen, fötterna fastnar men han tar sig alltid upp. Han dricker mjölken.
Och i varje dröm har hon lämnat honom.
Han stiger upp och blir stående med kranen rinnande, för härifrån ser han larven. Han har glömt den, i säkert en vecka. Innanför broccolins plast låg den, en larv med mjuka veck, leksaksgrön. När han tog upp den fick han med ens ansvar för den, mer ju längre han lät den krypa över handen. Han frågade sig om han skulle kasta ut den. Men ute skulle den dö. Så han tog hand om den. Och glömde den.
Lever den? Han petar bland grov spenat som larven ratat, fingrar bland hård träck. Har den dött, under hans beskydd? En brun förtorkad klump ligger där på botten av glaset. Eller nej, nu ser han. Det som ligger där är inte dött. Det är något som arbetar febrilt för att leva, snart fullkomligt. På nära håll och i ordentligt ljus ser han att det finns en glans och små räfflor i skalet, krispigt och mjukt på samma gång. På nära håll ser han. Att det rör sig innanför höljet. Han ställer ner glaset, sväljer ner. Han tänker på hur Oda krumbuktade, tryckte fötterna mot Siris mage, inifrån, för många år sedan. Nej, gå inte dit.
En larv blir en puppa blir en fjäril, och en fjäril åmar sig inte, den flyger. Han vill tillbaka till sängen, vill somna om, men det är otänkbart när förvandlingen kan ske när som helst. Så han klipper ett lock av kartong, fiskgratäng, Findus. Med blyertspenna trycker han små hål i pappen. Han ska inte missa sista steget. Han ska ha kontroll.
Så, nu ligger det där.
Eftersom han nu är vaken bestämmer han sig för att detta är en tid för fullbordan, och han tar sig an granen, resterna av den. Som hyvlar glider hängena bort roströda barr. Klick-klick, klick-klick, mot golvets gula stavar. En gren till, en till, smatter mot parketten. Han ruskar stammen och barren faller i sjok. Han trampar runt på bara fötter, ser ner på kvissliga armar och ben. Med en hand om stammen bär han ut granskelettet på altanen. Huden knottrar sig på hans lår. Vårvintern fuktig under hans fötter.
Han har tagit tag i det, är initiativrik. Handlingskraftig. Han borde ha gjort det för flera månader sedan, men det hör inte hit. Nu är det gjort.
Inne tar han ut soptunnan från Siris kontor. Han lägger sig på knä och skyfflar upp barren med händerna, och prickarna på armarna blir fler. Han fyller en påse, två, och till sist är det bara julgransfoten kvar, fylld till brädden med vatten och barr.
Det är som han befarat: granen har inte druckit.
Han tippar foten över ett durkslag i badkaret och med eftertryck åker barren ner. En del träffar, men resten dunsar i klumpar mot emaljen. Mats sätter sig på toastolen och ser på vad han gjort. Varför slafsar han runt? Varför tömde han inte bara julgransfoten i trädgården?
Från köket ser han toppen på granen genom altandörren, ser sig själv. Ser systrarna som bodde längre bort längs 50-vägen när han var barn. År efter år stack det upp en naken grantopp i deras fönster. Ett barrlöst, rostrött skelett genom solkiga rutor. Även som barn förstod han det avvikande i detta, att köpa en gran och sedan aldrig ta ut den. Systrarna, alltid monokromt klädda i rött respektive grönt. Arga var de. Den gröna argare än den röda. Ilskan liksom i otakt med färgvalen. Folk sa att systrarna hade får i källaren. Vad föranleder får i källaren?
Han glider mot andra systrar. Mot Eddas mamma och hennes moster Brita, på Näset i Jämtland. Platsen där han springer i drömmarna. Där uppe, på 40-talet, kapades granarnas toppar till telefonstolpar. Konkava kopplingar genom ödemarken. Granarna levde på trots allt, med gröna barr längst ner, i direktkontakt med omvärlden. Hans egen gran därute, ett bevis på det motsatta.
Oda flyttade till folkhögskolan i augusti. Det var väl då Siri kampanjade för folkabussen, ville vända upp och ner på allt samtidigt. Den så kallade friheten, den att inte längre ha ett hemmaboende barn, den ville Siri smaka på fortare än Mats. Han behövde så ofta sova på dagarna, inför nätterna, sova tidigt inför morgnarna. Hon ville klunka, visserligen dela, sa hon, men när han bara smakade, då svepte hon glaset. Ville än hit, än dit, än till skogen. Plocka svamp, ständig aktivitet.
”Du kanske skulle se dig om efter nånting annat?” sa hon, i november.
Nagg. Det var ju detta, att köra tåg som han kunde. Det var ju Siri själv som föreslagit det, när Oda börjat ta form i henne. Han hade också haft drömmar, men han hade gjort som hon föreslog, så Siri var medskyldig till att hans vardag såg ut som den gjorde, till att han varit borta, till att han missat, till att Siri alltid varit Odas nummer ett.
”Alltså Mats. Det är över tjugo år sen, ett förslag på en yrkesväg. Du kunde ha bytt, du kan göra det nu.”
Sånt sa hon. Det där att vara fri i fokus, som om först Oda och nu Mats var åbäken för henne att dra efter sig. Han sa det, tycker du kanske att Oda har förstört något för oss?
”Tolka du det så om du vill”, sa hon.
Och hösten blev vinter blev jul blev nytt år och Siri gled. Åkte på silversmideskurs, åkte och baddade nyskild väninna, jobbade därifrån, hon kunde det, som egen. Kanske är det sånt, som att bara nästan bli lämnad, att lämnas undrande, som föranleder får i källaren, larv som husdjur och grantoppar inne året om.
En knackning i verkligheten, i natten.
”Pappa, det är jag”, genom dörren.