Kvinnan framför den spruckna spegeln tvättade noga sina bröst med våtservetter som hon sedan stoppade i plastpåsen på bordet.
Rummet var nedgånget, sjabbigt och ostädat sedan någon föregående gäst. En naken glödlampa hängde i en gulnad sladd i taket. Stanken av sur svett och unken sötsliskig parfym visade tydligt vad rummet brukade användas till. Vad som dolde sig under den fläckiga, bruna heltäckningsmattan ville man inte veta. Lakanen i järnsängen som täckte den hängmattelika madrassen, hade sett bättre dagar och var både trasiga och slitna. Det enda som antydde att ledningen ville framställa hotellet som någorlunda anständigt var en dammig, röd bibel som låg på ena nattduksbordet och en tidsmässigt malplacerad adventsstake i fönsternischen. I de mörka fönstren på andra sidan gränden speglades hotellets röda neonskylt. ”Hotell Safir – Frukost ingår.”
Hon kastade en likgiltig blick i spegeln på sängen bakom sig. Mannen var ännu inte död. Han tuggade fradga. Ögonen hade vänt sig uppåt så bara vitorna syntes. Konvulsionerna skulle fått honom att ramla ur sängen, om inte handfängslen hållit fast honom i sängstolparna. Hon suckade irriterat. Det brukade gå ganska fort, men den här gången drog det ut på tiden. Hon måste komma ihåg att fråga kemisten om han ändrat något i agensen. Hon tände en cigarett i ett försök att dölja stanken i rummet. Inte bara den ingrodda utan särskilt odören från mannens exkrementer som ofrivilligt läckt ut i sängen. Efter en stund stillnade han med ett långdraget väsande. Hon släckte cigaretten och lade tillbaka fimpen i asken innan hon stoppade ner den i jackfickan.
I samma stund knackade det på dörren. Hon svarade inte utan gick fram till fönstret och öppnade det. Brandstegen utanför ledde hela vägen ner till marken. Hon såg sig noga för när hon klev ut genom fönstret och klättrade ner i gränden. Väl där nere svor hon åt sin klantighet som glömde plastpåsen med servetterna på bordet. Men det var för sent att göra något åt det nu. Hon hade i alla fall fått mannens konton och koder.
Tisdag 10 juli 2018 11:47
Mannen med kalotten på huvudet, vid den lilla uteserveringens bord, lyfte sakta kaffekoppen och satte den till läpparna medan han kisande i solskenet betraktade en gammal gumma med askgrått hår, som långsamt tog sig över övergångsstället längre ner på gatan. Hon var klädd i en olivgrön kappa med kapuschong och stödde sig på en käpp. Med den fäktade hon åt en ilsket signalerande bilist som fick panikbromsa för att inte köra på henne. Föraren skrek något åt henne och fortsatte att tuta långt efter det att hon hade masat sig ur vägen för honom. Väl över på den andra sidan vände sig gumman om och gjorde en obscen gest mot bilisten när han körde i väg.
Detta var Adam Lewins favoritkafé. På kvällen var Mariatorget på Södermalm lugnt och harmoniskt, men så här dags kring lunchtid var miljön tät och hektisk. Det hände alltid något varje dag vilket var anledningen till att han trivdes med att äta sin lunch här på Café Opal mitt i rusningen. Han fnös fram ett skratt genom näsan medan han följde gumman med blicken. Hon skulle ha slagit käppen i motorhuven. Det hade varit rätt åt honom. Gumman stapplade vidare och försvann på ostadiga ben in i den islamska butiken, Abu’s Persiska kryddor, som låg i hörnet på huset. Adam bet en tugga av sin bulle och lapade i sig lite mer av det beska kaffet som nu börjat kallna.
Längre uppåt gatan hördes ljudet från ett krossat fönster. Ett larm ljöd och någon skrek, ”Stoppa tjuven!” Adam såg en man i grå flaxande rock komma springande mot uteserveringen med en liten tjock-tv i famnen. Han fick en plötslig ingivelse att med medborgerligt civilkurage göra en insats för lag och ordning. Så precis när mannen passerade cafeterian sparkade han till en liten fotpall bredvid sig, som for ut på trottoaren framför fötterna på den springande mannen och fällde honom. Tv:n flög i en vid båge och briserade som en handgranat när den träffade marken. Mannen i den grå rocken föll framstupa och kanade på magen ett par meter innan han stannade med ena foten intrasslad i pallen.
Adam reste sig upp och gick fram till honom.
”Ojojoj! Hur gick det?” Adam såg oförstående men deltagande ut. Mannen blödde från ett sår i pannan och rocken hade spruckit tvärs över ryggen.
”Vad i helvetes djävlar…!” utbrast mannen, när han fick syn på resterna av tv:n.
”Vem fan var det som…?” Han snurrade runt, stirrade vilt omkring sig. Han fick syn på Adam, som i all välvilja räckte ut en hand till hjälp. Mannen såg först ut att vilja fläta till honom men sansade sig när han såg den utsträckta handen.
”Vem var det som, som… Jag skall fan döda den djäveln!” Han kom upp på fötter med Adams hjälp och sparkade till pallen.
”Jag hann inte riktigt se vad som hände”, säger Adam med en oskyldig blick.
”Satan! Och jag som bara hade lånat den. Nu blir det ändå mer försening i studion.”
Adam såg förbryllad ut.
”Studion?”
”Ja det var rekvisita till en filminspelning och det var bråttom. Varje minut kostar pengar.”
Mannen försöker borsta av kläderna men det slutade bara med att händerna lämnar blodiga ränder på rock och byxor.
Adam kände skammen växa i samvetet. Han skämdes och kände att han bara vill sjunka genom jorden eller slinka i väg och slicka sina känslomässiga skrubbsår. Han såg sig omkring för att se om någon har lagt märke till hans manöver men ingen verkade bry sig. Kanske mest beroende på att de inte ville bli inblandade i något som skulle kräva vittnesbörd i rätten eller liknande.