Inledning Roman: Tre är fler än två
”Det finns inga omen. Skulle klämma fingret i dörren vara ett omen? Jossan! Seriöst?”
”Jamen, det var ju precis efter det som…”
”Det hade hänt ändå. Utan finger.”
Sofia drog stolen närmare och satte sig bredbent framför mig.
”Det blev helt vidbränt ändå.”
Hon strök mig på kinden. Stackars lilla Jossan. Hon sa det inte men jag hörde det.
Jonathan slöt mig i sitt varma. Jag bökade lite för att hitta rätt ställe. Det brummade alltid svagt när han nynnade med stängd mun. Hela han vibrerade som en ålderdomlig bordun. Tills han stillnade.
”Stackars lilla Jossan,” viskade han.
Ja, just det. Stackars. Lilla. Jossan.
*
Till jul och påsk är mamma och Eva överens. Dom sliter som attan med den stora fåtöljen. Ända från garaget bär dom den. Uppför himlastigen in i hallen. Eva försöker men armarna kan inte bli längre. Mamma trycker ansiktet mot fåtöljens rygg för att få tag. Hon skjuter ut baken så hon pruttar. Jag fnissar. Men jag vet att det ska bli klämda fingrar, blåmärken och till och med svärord. Jag har sett det förut. Och hört det.
”Aj, som fan! Mitt finger!”
”Passa ditt språk när Jossan lyssnar. Du vet att du måste ta i lite!”
”Inte så fort.”
Jag bär inte för dom säger att jag är för liten, men jag tittar på. Det är läskigt. Jag håller händerna på ansiktet och kikar mellan fingrarna. Tungan är som ett litet djur i handen som försöker smita. Det är salt. Så jag drar in läpparna.
Det krångligaste är att få in fåtöljen i vardagsrummet. Då vinglar det åt alla håll. Tänk om det fina glaset i dörren går sönder! Eva ser ut som hon ska börja gråta och mammas kinder är röda. Dom är nästan som julgranskulor.
”Ja men för helvete …”
”Det är ett skåp här ju.”
När jag tittar utan händer står fåtöljen mitt på golvet. Mamma och Eva ligger i bäddsoffan och pustar. Jag kryper upp hos dom och vi beundrar miraklet. Säger Eva. Fåtöljen är jättestor. Det är nästan som julafton redan. Mamma säger ingenting. Hon andas så det låter tills hon reser sig och daskar handen i ryggstödet.
”Vår gamla kompis, öronlappsfåtöljen!”
Det blir ett stort moln av damm. Nu kan mormor komma.
Mormor bor Däruppe. Det är därifrån hon ska komma ner. Då sitter hon i vardagsrummet i fåtöljen som mamma och Eva har burit. Det gör hon alltid. En stund. Men dom inte bara bär och klämmer fingrar för att få plats med mormor. Och julgranen. När vi har vilat en stund puttar dom in det lilla bordet under det stora och sen skjuter dom Evas bäddsoffa ända in i hörnet. Det skrapar och skriker som golvet blir argt. Jag håller för öronen. Men det hörs ändå.
Annars står fåtöljen i garaget bland en massa andra saker. Dom är också mormors. Bilen som är vår står på gården för den går inte köra in. Det står grejer i vägen. Jag kikar genom garagedörren. Det är jättespännande. Alldeles fullt med möbler på varandra. Det kanske bor nån därinne. Fast inte mormor för hon bor ju Däruppe. Golvlampor sticker upp sina rosa och gula hattar. Jag vinkar. Dom nickar under spetsarna. Till mig är jag säker på. Kartonger och papperskassar är intryckta lite överallt. Vad är det i dom? Jag vill titta. Men när jag försöker smita in så trycker mamma till dörren.
”Bra-att-ha-grejer”, säger hon.
Nähä. Eva håller inte med. Den syns lång väg. Hon har armarna i kors fast det inte är kallt alls. Men fåtöljen är bra att ha. Det vet jag. I alla fall till jul. Då är dom överens.
Pratet om mormors nedkomst börjar redan vid pepparkaksbaket. Då är det ganska långt till jul. Flera dar. Jag blir också orolig.
”Har du ställt dit pallen?”
”Nej, det är gott om tid.”
”Men herregud, tänk om hon får för sig att komma ner och den inte är på plats.”
”Jag ska fixa det, ta det lugnt. Hon har aldrig kommit ner tidigare än klockan fyra julafton.”
Det är faktiskt sant. Hon vill se Kalle Anka först. Det vill jag också.
”Man kan inte vara helt säker.”
”Jo det kan man.”
Stensäker kan man va. Det tycker jag också, fast tyst. Vi fortsätter baka pepparkakor. Ingen säger nåt. På ett tag. Man bara hör skrapande och ljudet från degen.
”Den är väl hel?”
”Vilken då?”
”Pallen så klart. En av pinnarna var lite lös förra året.”
”Jag ska kolla. Sluta tjata säger jag.”
Eva trycker ut hjärtan som blir sneda. Det gör väl ingenting. Dom är säkert goda ändå. Men hon kramar ihop degen igen och kavlar med snabba tag.
Mamma sprutar glasyr på pepparkaksgubbarna. Det blir jättefint. Det ser ut som snö mot den bruna marken. Fast ute är det bara brun mark. Jag tror mamma är arg för det regnade igår så snön gick bort. Glasyren kommer utanför. Hon slickar på fingrarna och – oj – glömmer kakorna i ugnen. Ungsluckan upp fort som bara den och hon syns nästan inte i rökmolnet. Men det hörs när hon slänger plåt och allt i diskhon. Det skräller så hela jag hoppar. Och kakorna ser ut som när vi har grillat på sommaren.
”Jävlarrrr,” morrar hon.
”Lena!”
När Eva säger Lena så, så låter det som pratet fastnar i tänderna. Mamma ser ut som hon inte tänker äta en enda pepparkaka. Men hon fortsätter spruta glasyr. Det kommer utanför igen.
Degen går att lyfta fast det är hål i den. Jag tittar genom hjärtan och granar på dom där två. Tvillingar heter det. Dom är jättelika fast dom inte har samma kläder. Eva har sin blus med dom fina pärlemorknapparna. Jag brukar pilla på dom. Mjuka och lena. Som mammas namn. Mamma har en mörkblå T-shirt. Fast nu är den alldeles mjölig för hon torkar av händerna på den. Eva har sitt hår långt men ansiktena är lika ändå. LenaEva. Som dom var samma. Eller EvaLena.