Stockholm 12 månader tidigare
Telefons ilskna signal ekar genom den kala lägenheten. Emmy sträcker ut handen genom täcket och letar på nattygsbordet. En flaska klirrar till och slår i golvet med ett brak. Helvete, tänker hon och sticker ut huvudet. Det ligger glassplitter och någon klar vätska över hela golvet, och mitt i ligger hennes telefon och surrar. Hon ser hennes pappas ansikte och suckar.
”Nej, jag orkar inte med dig just nu. Jag får ringa upp senare!” Hon ignorerar samtalet och sätter på ”Stör ej”. Sedan somnar hon om.
När Emmy vaknar har solen för länge sedan släppt in sina strålar genom de stora fönstren. Hon känner en arm slingrad runt sin nakna kropp och vänder sig om. Philips ansikte ligger nära och hon ler när hon ser den annars så tillrättalagda frisyren stå åt alla möjliga håll. Hans ljusa, raka hår är rufsigt och hon drar sin hand genom det. Han öppnar ögonen och ser på henne.
”God morgon,” viskar hon och ler. Philip granskar henne med tom blick.
”God morgon. Jag visste inte att du hade stannat. Hade för mig att du hade gått hem typ imorse.” Han släpper taget och sätter sig på sängkanten. Han drar på sig kalsongerna och vänder sig mot henne. ”Städar du upp det där innan du går hem till dig? Vi kan ju höras av. Jag måste duscha och skynda mig till kontoret. Vi har ett möte om en ny butik som ska öppna någonstans på vischan.” Han lämnar kvar henne i sängen och hon hör hur han låser dörren till badrummet och slår i gång duschen. Emmy sjunker ner i den stora, mjuka kudden. Hon känner sig lite skamsen där hon ligger naken. Och billig. Hon sneglar ner mot golvet och suckar. Hon plockar upp telefonen, torkar av den på lakanet och hasar sig ner över fotänden av sängen. Ilskan över hur Philip betedde sig kommer krypande och vinner över skammen hon först kände. Hon hittar snabbt sina kläder som ligger utspridda över sovrumsgolvet och skyndar sig ut från lägenheten. Allt glassplitter lämnar hon kvar.
När hon kliver ut på gatan mitt på Östermalm, känner hon sig fortfarande arg. Men hon vet att när han ringer eller de träffas ute, så faller hon handlöst för hans charm och tilldragande attityd återigen. Hon tänker att det faktiskt inte är det hon vill, att bara vara någon man kan ringa när man vill ligga. Hon vill ha något mer. En relation som kan vara länge. Men samtidigt är hon inte säker på att Philip är svaret på det.
Hon skyndar sig iväg mot hennes egen lägenhet vid Gärdet. Den lilla lägenhet som hon har inrett med väldigt många gröna växter. Som hon älskar att vara i. Hon älskar växter och blommor, men har i stället valt att jobba med ekonomi. När hon tog sin examen i företagsekonomi, fick hon erbjudande om jobb direkt. Det var så hon träffade Philip första gången, på examensfesten hemma hos en klasskamrat. Emmy drogs till honom som en mal dras till ljus. Han var som ett fenomen. Och naiv som hon var, lät hon sig dras med i hans vilda och spännande liv. Emmy skakar på huvudet där hon går på trottoaren. Telefonen ringer igen och hon ser att det är ett nummer hemifrån. Hon påminns om att hennes pappa ringde tidigare och tänker att hon ska ringa upp honom när hon duschat. Hon svarar ändå.
”Hallå, det här är Emmy. Vem talar jag med?”
”Hej Emmy, det här är Katrin. Jag arbetar på din pappas butik Blomsterboden. Jag vet inte om du minns mig?” Jo då, Emmy minns Katrin. Och hennes pappas butik. Och Katrin och hennes pappa. Hon känner ilskan krypa fram igen och minnesbilderna blixtrar innanför näthinnan.
”Vad vill du?” Emmy hör hur tvär hon låter, som ett tjurigt barn.
”Din pappa … åh jag vet inte hur jag ska säga det här. Men du behöver komma hem. Din pappa har varit med om en olycka och han … ” Hon hör hur Katrin bryter ihop i telefonen och Emmy stannar mitt i steget. En man bakom henne går nästan rakt in i henne och svär lite när han måste kliva ut på gatan för att komma förbi. Emmy är iskall.
”Vad har hänt med pappa? Han försökte ringa mig tidigare, men jag kunde inte svara.” Ångesten kommer som en jättevåg och sköljer över henne.
”Han har tyvärr förolyckats och du är hans närmaste anhörig. Han bad mig ringa dig om det skulle hända honom någonting. Du behöver komma hem Emmy. Begravningen är på torsdag.” Hon hör hur Katrin snyftar på andra änden. Emmy börjar gå sakta men känner hur benen nästan inte bär. Hon tar stöd mot en husvägg och blundar. Helvete! Fan jävla helvete!
”Jag vet inte om jag kan ta ledigt från jobbet.” Hon hör hur rösten skälver och hon harklar sig. ”Jag har mycket att göra just nu … Vi får se. Jag måste gå nu.” Hon lägger på innan Katrin hinner säga någonting mer. Emmy känner sig yr och illamående. Hon går några stapplande steg framåt innan hon stannar och kräks vid en husvägg. Förbipasserande tittar på henne med avsmak och hon känner sig äcklig. Hon sträcker på sig, torkar munnen med baksidan av handen och börjar springa hem. Tårarna rinner nedför hennes kinder och när hon är framme vid porten sliter hon upp dörren och rusar upp för trapporna. Hjärtat slår hårt i bröstet och när hon väl är inne i lägenheten sjunker hon ihop på golvet och gråter.