Kapitel 1.
Jag sitter i kojan jag byggde i våras av granruskor vinden blåst ner. Den skyddar mot vädret. Känns som en kram. En omfamning att sitta inne i. Så när stegen hörs är ännu tryggheten kvar. Jag ser på avstånd svart burrigt hår. Möjligen skägg. Gröna fritidsbyxor och rödsvart rutig skjorta. Jag tänker på en kanadensisk skogshuggare. Men vad skulle han här å göra? I sörmlandsskogen. Mina ögon är nyfikna. Hans mun ler under skägget. Det syns i ögonen. Det blir veckat i kanterna. Han är ingen ungdom, men inte gammal heller. Händerna ser starka ut.
”Bor du här?”
Jag skakar på huvudet och pekar upp mot timmerstugan. Den syns knappt. Smälter in i skogen bakom granarna. Hade det bara varit tall hade hon synts bättre, men jag valde platsen med stor omsorg och stort behov av skydd. Eftersom jag själv hade haft svårt med gränssättning, hade granarna fått sätta dem i mitt ställe. Man kan alltid lite på naturen. Den sviker inte. Räknar inte ut saker kallt eller analyserar sönder. Den bara är som den ska vara. Jag har aldrig förstått hur stadsbor kan vara rädda för mörkret, skogen och djuren och samtidigt vara trygga i staden. Hur tänker de? Och de frågor med oro i blicken om jag inte känner mig ensam och rädd när jag bor själv i skogen. Rädd för vem? För vad? Och inte är jag ensam. Jag pratar varje dag med grävlingen som bor borta vid jordkällaren, med koltrastarna utanför fönstret, hararna, rådjuren, träden, blommorna… Aldrig i mitt liv har jag varit så social som sen jag flyttade från stan.
Skogshuggaren ser mot mitt hus och nickar. Ler fortfarande.
”Jag har fångat fisk. Vill du ha?” Han öppnar sin ryggsäck och visar fyra abborrar.
Jag skakar på huvudet.
”Jag äter inga djur.”
Leendet blir stelare, men hänger kvar. Så går han. Skönt ändå. Jag känner mig inte så pratsam. Morgonen är förbi och jag går upp till huset. Kokar potatis och morot och lägger till några bönor och en tomat. Finns inget bättre än solmogen tomat som en odlat själv. Öser upp maten på en lertallrik och går så ut och sätter mig intill husknuten. Solen i ansiktet. Morötterna är lagom kokta. Mjuka, men med tuggmotstånd. Söta. Potatisen är av sorten röd bintjé. Bönor med en gnutta olja och salt på. Glider så lätt ner och mättar magen.
Efter måltiden ligger jag kvar en stund. Ena handen rör en grästuva försiktigt. Onödigt att bryta sönder stråna. Det bor en sån växtkraft i dem. Jag känner den kraften när jag rör stråna. Så tunna och späda, men ändå kan de inte slitas sönder av en orkan eller slås sönder av ett skyfall. När jag ligger där på backen hör jag ett vagt ljud. Ett slags hamrande, men tyst. Jag ser upp och får se fru ekorre en bit upp i en ek. Hon har ett ekollon mellan framtassarna. För ett kort ögonblick stannar hon upp och ser mig. Undrar kanske hur jag kan ligga här oskyddad och avslappnad. Inte alls rädd om mig. Inte på min vakt. Inte ens letande efter mat eller skydd. Jag gissar att vi människor ter oss underliga i djurens ögon. Tänkte på det en annan gång när jag passerade en kohage. Det var på den andra tiden, då jag hade hund. Hunden gick framför mig i koppel. Så skulle jag aldrig göra idag. Ha djur i koppel. Men då visste jag inte bättre, fast det skavde i hjärtat. Jag vågade inte lyssna på hjärtat. De andra i stan, skrek högre. Korna såg upp från betandet. De såg på hunden, kopplet och sen mig. Människor ska alltid äga, bestämma och värst av allt, skapa ordning. Skapa ordning? Som om naturen var i oordning. Vi klipper gräs. Fäller träd. Planterar nya. Asfalterar. Sätter blommor i prydliga rader. Ja tänk så knasigt. Och när vi odlar blommor. Skickar dem över hela jorden. Går till en affär. Köper och sätter dem i en vas. Och så dör de efter en vecka. Storknasigt. Vi kan ju annars bara gå ut i naturen, se på dem och njuta. Låta dem vara. Varför måste vi äga och organisera. Varför slösar vi på livet. Vårt eget och andras. Sånt funderar jag på när jag ligger på marken med solen i ansiktet och grästuvan under handen.
”Vad tänker du på?”
Fasiken, han var tillbaka. Skogshuggaren.
Kapitel 2
”Hade jag velat dela med mig hade jag sagt dem högt.”
Han skrattar till. Står lutad över mig o skymmer solen.
”Va gör du här då?”
Han kliar sig i skägget.
”Jag lär känna området. Det är fint. Har du bott här länge?”
”Det känns som det. Jag har ingen klocka eller almanacka, men nog är det några år.”
”Bor du ensam?”
”Inte direkt, men inga andra människor. Om det var det du mena.”
”Du är udda, men på ett bra sätt.”
Det var verkligen en komplimang.
”Själv då? Var bor du?”
”Jag är mellan två hem, kan man säga. Vi skiljde oss, frun o jag. Hon fick huset. Nu letar jag nytt hem.”
”Vart sover du om nätterna då?”
”I hängmattetältet.” Han pekar på sin ryggsäck.
”Om du går nån kilometer ditåt så finns en liten sjö. Där kan nog vara fint o tälta.”
”Tack”, svarar han. ”Det var där jag sov i natt och fångade fisk i morse.”
Även om han är trevlig skulle det vara fint om han gick nu. Jag är ovan och blir matt av allt pratande. Här kan han inte bo i alla fall. Här bor jag. Och jag kan inte andas fullt ut med människor alldeles inpå knuten.
”Nähä, då ska jag gå in och dona lite då.”
”Du behöver inte hjälp med något?” undrar han.
”Nej, varför skulle jag behöva det?”
Han rycker på axlarna och börjar gå sin väg. Men just som han blir utom synhåll bakom en gran kom jag ihåg.
”Hallå? Kom tillbaka!”