Skulden är din

Redan när jag slog upp mina ögon den där mörka morgonen i oktober, så hade jag en känsla. Helt oförklarligt kom det till mig; detta skulle bli den värsta dagen i mitt liv. Som att jag sett in i framtiden och skådat att det här inte var slutet, tvärtom.
Det tydligaste tecknet nådde mig när jag kom ut från min port, jag hade aldrig sett ett sådant störtregn förut, som att den blyertsgråa himlen ful-grät hysteriskt ovanför mig. Kanske grät den åt mig, för jag hade inga tårar kvar.
Det hade bildats stora vattenpölar på asfalten som jag sick-sackade mig igenom för att ta mig till bilen, som redan stod efter trottoarkanten och väntade på mig. När jag mötte min väns blick var den neutral, varken glad eller ledsen. Något jag inte sett många gånger, trots att vi känt varandra sedan vi var små. Det tillhörde inte heller vanligheten att hon var knäpptyst.
Men jag klandrar henne inte, det fanns inga rätt eller fel. Det hade ändå inte spelat någon roll.
Nervositeten gjorde framsätet trångt och luften kändes förbrukad. Jag blundade hårt, motstod impulsen att slänga mig ut i farten. Det gick inte att slappna av hur mycket jag än intalade mig själv det. Med skakiga händer drog jag undan locket för spegeln i solskyddet, drog med fingret under ögonen för att ta bort mascaran som halkat ner. Håret låg helt platt och såg stripigt ut, jag suckade åt att jag såg ut som en dränkt katt. Så jag började pilla med mina nagelband i stället.
Jag minns inte allt från den där dagen, men minnet av att vi parkerade i närheten av Gustav Adolfs kyrka kommer upp. Det var där och då som nervositeten slog till om möjligt, med ännu mer kraft. Vi fortsatte mot Bünsowska Tjärnen, som såg så fridfull ut. Ankorna simmade på rad, de breda trädkronorna hade skiftat färg och släppte ner de sista löven på marken. Jag försökte att fokusera på att räkna ankorna, hur många var dem? Hur många var vuxna? Barn? I bakgrunden hörde jag hur min vän försökte dra ett meningslöst skämt. Jag skrattade med i sympati, men inombords var jag tom.
Intill stenbeläggningen som delar tingsrätten och polishuset i två stannade jag till. Upptäckten att jag inte längre fick ner luften i lungorna gjorde att adrenalinet i min kropp började att pumpa så det ekade i öronen. Trycket över bröstkorgen gjorde mig tvungen att stanna upp, sluta att andas.
Det var inte första gången min vän sett mig så där, hon påminde mig hur man andades, strök mig varsamt om ryggen och räckte över en näsduk som hon försiktigt torkade bort tårarna som rann nerför mina kinder. Så tydligen fanns det ännu några tårar kvar.
Jag tryckte näsduken hårt i handen, blundade och önskade att ingen skulle passera oss just där och då.
När allting lugnat sig gick vi in, jag med skakiga ben och min vän tätt intill. Med blicken ner i den mörkblå heltäckningsmattan leds jag fram till en stol. Bredvid satt en man klädd i strikt kostym. Jag sneglade till vänster, såg hur juryn satt ståtligt på rad. Deras miner var allvarliga och tystnaden i lokalen var så kompakt att den blev obekväm.
Jag vände mig sakta om så varsamt som om det vore en bomb fäst på mig som snart skulle detonera om jag gjorde minsta lilla fel. Men blev lugn när jag såg att åhörarplatserna var tomma. Alla utom en. Där satt min trogna vän, och hennes blick gav mig precis den styrka som jag behövde.
Jag vände mig tillbaka, såg ner i bordet. Kände att någon tittade på mig, det brände i huden nästan. I handen höll jag fortfarande näsduken, som var så blöt så den var mosig och föll isär. Jag kramade åt den hårdare, försökte att tänka mig bort till en helt annan plats.
Sakta höjde jag huvudet, det kändes som att det skedde centimeter för centimeter. Det gick inte längre att undvika stunden jag så länge bävat för. Jag mötte till slut hans blick, ögonen som fått mig fullständigt ur balans, sög tag i mig från andra sidan lokalen. Men jag blev allt annat än lugn när jag insåg att han log. För det var det bredaste hånflinet jag någonsin skådat…