I
”Suddenly I stop
but I know it’s too late.
I’m lost in a forest
all alone”
De var som bröder, tänkte Harry. Han och Martin. Alla sa det. Det vara bara hårfärgen som skilde dem åt. Den ene svart och den andre röd. De till och med gick likadant, gled framåt, angeläget, som om de ständigt var jagade. Eller på jakt.
”Ja,” sa Martin, ”bara att du är lite längre och bredare. Och fegare. Alltid lite fegare.” Martin vände sig bort. Harry tittade förbi honom. På det bruna åvattnet som sakta rörde sig förbi dem i junikvällen. De hade inte setts på ett tag nu. Det var kanske lika bra, tänkte Harry. Det hade inte blivit så bra de senaste gångerna. Inte sen Martin kom tillbaka. Han var sig inte lik. Ändå helt samma. Kanske var det just bekantheten som skavde.
”Vet du, Helga tog bort en del av ilskan i mig. Lagade mig, dövade världen utanför lite. Hon pratade alltid med oss som om vi vara vuxna.”
”Mm. Mor var bra så,” sa Harry.
”Hon tog aldrig någons parti heller. Hon sa aldrig ens ett ont ord om far.”
”Sen försvann hon,” sa Harry. ”In i dimman som aldrig riktigt släppte taget om henne. I pulvren och alkoholen. Saknaden kanske tog henne.”
”Kanske.”
De satt tysta ett tag. Betraktade ett anddun som fastnat i en rot som stack upp ur vattnet. En koltrast for runt i buskarna bakom dem. Martin kastade stenar mot den tills den slank undan. Sedan mot dunet istället, men det slank iväg det också innan han lyckades träffa.
”Vet du att jag ser henne om nätterna ibland?”
”Vadå ser?” sa Martin.
”Ja? Ser. Hon kommer till mig. Tittar på mig, som om hon vill berätta något.”
”Du är sjuk.”
”Ibland ser jag de andra också. Rundman och Rättaren.”
”Som jag sa, sjuk…”
De tittade ut över ån igen. Floden. Tre krökar bort mynnade den ut i sjön. Inte mycket till flod. Inte mycket till flyktväg heller om man skulle vilja. Det fanns liksom ingenstans att ta vägen. Inte nu längre. De hade alltid varit som Tom och Huck. Eller kanske mer som Huck och Jim, utanför, missanpassade. Alla i byn skydde Martin. Han ingick liksom aldrig i något sammanhang. Ofta ingick inte Harry heller eftersom han föredrog antingen böcker eller Martins sällskap. De fann varandra som Huck och Jim fann varandra. I längtan bort från allt.
”Det är ingen flod vi har här i byn,” hade fröken sagt. Sen var det inte mer med det.
”Det finns inte riktigt några floder i Sverige, de fyra i Halland räcker inte till. Älvarna i norr vet jag inte,” hade far sagt. ”I den här landsänden finns det knappt ens en å som räcker hela vägen till havet, så om du tänker sticka härifrån får du ta tåget. Men du får själv betala biljetten.”
”Jag var så jävla rädd för Pellen,” sa Martin. ”Han slog dig så hårt när han druckit och jag hatade honom för det. Jag hatade dig också, för att du inte brydde dig efteråt. Bara för att du visste att han var kvar ändå. Jag hatade honom för det också.”
”Fast han pratade också med en som en vuxen,” sa Harry. ”Bara en annan sorts vuxen. En som var argare och förstod världen och det hårda och svarta i den. Du hatade honom bara för att han var kvar. Inget annat. För att han var kvar och för att din farsa inte var det.”
De satt tysta igen. Vattnet trängde sig vidare mot sjön. Bron en liten bit bort ströp farten till nästan stillastående, långsamt som livet här. De visste båda två att den som en gång sett något mer aldrig kunde bli kvitt känslan av att kvävas. ”Vi kan låtsas att du inte är skyldig mig något. Att livet och världen fortfarande är som förut. Som innan… Jag måste gå,” sa Martin, och så var han borta.
”Jag med,” sa Harry. ”Jag med.”
* * *
”Vi måste gå, Harry…” Rösten var närmare den här gången. ”Harry, vi måste gå.”
”Martin? Varför är du tillbaka? ” Harry satte sig upp på den junivarma bänken. ”Vad är klockan, Martin? Sov jag?”
”Snart tre”, sa Jens.
”Vem är du? Jag känner inte dig…”
”Jens,” sa Jens.
”Är du ny?”
”Ja, sen förra veckan,” svarade Jens.
”Å, fan.” Harry lutade sig tillbaka på bänken. Hela tiden nytt folk, ingen vill vara kvar. Med ens visste han var han var. Floden.
”Men, vi måste ge oss tillbaka, det blir liv annars.”
”Vi går väl då. Vi ses, Martin. Vi ses…”
De gick tysta längs gångvägen. Asfalten var fortfarande ganska nylagd och när solen lyst på den en hel dag doftade den fortfarande. Harry blev varm inombords av doften. Vanilj, rök och storstad. Fenoler, olja och stenkolstjära. Solvarm asfalt och sommarregnsvåt asfalt var samma. Samma doft av lycka. Harry sneglade på, vad hette han nu, Jens.
”How… Hur visste du var jag var?”
”De sa att du alltid gick hit.”
”Jaha, är det vi som stänger?”
”Ja.”
De svängde upp mot sågen, förbi koloniområdet där fyllona satt. De hälsade och tjoade när Harry och Jens gick förbi Gunnars lott. Varje dag fanns det en anledning att fly från vardagen. Något som måste kommas ihåg och högtidlighållas. Eller glömmas. Denna biten var vägen grus och det rördes upp lite damm för varje steg. Maskrosbollar lutade sig trötta in från vägkanten, deras halsar lika krokiga som fyllonas. Som gamar, tänkte Harry. Harry skymtade den tunga järngrinden uppe i backen och önskade att han satt på bänken igen.