Tröst
– Stanna! Vi måste åka tillbaka!
Något i min hustrus röst fick mig att lyda utan protest.
Jag satte foten på bromsen, och vår nästan nya Toyota stannade.
– Jag kom just på att vi lämnade ljusen på i badrummet. Sen fick vi inte med oss något vatten, så – var snäll och kör tillbaka.
Jag gav henne ett blekt leende och vände bilen. Vi hade bara hunnit ett par kilometer, så att köra tillbaka till sommarhuset var inget besvär. Det är bara det att har man en gång kommit iväg, så ska man inte vända tillbaka. Det har jag alltid tyckt men jag bestämde mig för att inte protestera. Det var en vacker dag, och vi hade inte bråttom. Helsingfors väntade cirka 500 kilometer bort, och ett par extra minuter skulle inte spela någon roll.
Att komma till ett tomt och stängt hus ger mig alltid en obehaglig känsla, även om huset råkar vara ens eget och man precis lämnat det. Nu tycktes fönstren stirra förebrående på mig. Varför kommer du tillbaka? viskade de. Lämna oss i fred!
Jag gjorde en U-sväng framför huset och stannade. Jag ville inte gå tillbaka in.
– Gå in du! Jag stannar här.
Min fru gav mig en underlig blick men sa ingenting. Hon bara steg ur bilen på ett sätt som tydligt visade att hon inte var helt nöjd. Det fick mig att känna mig skyldig. Som om ljusen i badrummet var mitt fel. Eller vattnet vi hade glömt. Jag suckade lätt.
Jag öppnade bildörren och steg ut och ställde mig intill den stora utomhusgrillen och lät blicken svepa. Jag såg välkända ting. Den stora ladugården av sten med det gamla dasset vid ena gaveln, alla vinbärsbuskarna, de olika uthusen, backen ner till sjön med bastun och roddbåten nu lagd upp och ner för vintern. Allting var precis som vanligt, som det alltid hade varit sommar efter sommar. År efter år. Allting välkänt – men nu främmande.
Så hörde jag röster, röster från somrar för länge sen i en tidens kör. Kraften i denna kör fick mig att hoppa till och ta ett steg tillbaka. Och starkast av stämmorna i denna kör var flickornas. Hannas och Lisas! Jag inte bara hörde dem – jag såg dem! De var här framför ögonen på mig finklädda i sina nya sommarklänningar. Jag kunde se dem när de plockade bär och när de ”målade” huset med vatten. Jag kunde höra deras härligt gälla skratt när de lekte med sina dockor i uthuset. Jag kunde se dem. De var här!
Det var en illusion. Ett grymt trick av min sentimentala fantasi, min nostalgiska längtan efter de år som flytt. Tiden som runnit genom fingrarna! Grymheten i det hela fick mig att börja gråta.
– Varför gråter du?
Jag hoppade till och stirrade på den lilla flickan som stod bredvid mig.
– Du kan få den här blåklockan. Jag har plockat den själv.
Hon räckte mig en liten blomma.
Jag tog den.
– Tack! Det var snällt av dig men – vem är du?
– Sini.
– Sini?
– Ja – och min mamma säger att det är ett fint namn för det betyder blå på finska och så gillar jag blåklockor. Det var därför jag plockade en till dig.
– Var bor du, Sini?
– I det här huset!
Hon pekade och jag vände mig om och tittade på vårt hus.
Vad hade hänt med verandan? Och fönstren?
– Bor du här?
Jag vände mig om och tittade på Sini.
– Ja.
– Var är din mamma?
– Därinne. Hon bakar. Hon sa till mig att gå ut och leka men jag fick inte gå ner till sjön och jag fick inte gå nära poolen.
– Poolen? Har ni en pool?
– Ja – titta!
Hon pekade i riktning mot ett av uthusen och vinbärsbuskarna men det fanns inget uthus och inga vinbärsbuskar. Det fanns en pool.
– Bor du ensam här med din mamma?
– Nej, pappa bor också här men han är på jobb nu.
Jag betraktade Sini. Hur gammal var hon? Fem? Sex? Vem var hon? Jag försökte säga något men hon hann före.
– Och ibland bor även Hanna här.
– Hanna?
– Ja, det är min mormor eller är hon min mormors mor? Eller är det mormors mormor? Jag vet inte riktigt. Men hon är gammal. Jättegammal! Pappa säger att hon är ungefär hundra, så hon bor på ett hem men ibland är hon här. Hon var här igår, så du har precis missat henne.
Hanna? Tanken fick mig nästan att svimma. Jag var tvungen att sätta mig. Jag tog ett par steg mot bilen.
– Är det där din bil?
Sini tittade på den som om hon inte kunde tro sina ögon.
– Den ser konstig ut. Gammal på nåt sätt!
Jag försökte mig på en vag protest. Sen öppnade jag bildörren och sjönk ner i förarsätet.
– Det var trevligt att träffa dig, Sini, och tack så mycket för blåklockan. Den är jättefin!
Jag vände på huvudet men Sini var inte där.
Jag kände mig yr. Hade det hela varit en dröm? En illusion? Sen tittade jag på blåklockan i min hand.
Bildörren på höger sida öppnades.
– Jag är ledsen att det tog sån tid men jag gick igenom hela huset för säkerhets skull. Jag hade rätt. Ljusen var på i badrummet, så det var bra att vi körde tillbaka. Och här är tre flaskor med vatten. Det borde vara tillräckligt, så nu kör vi!
Eftersom jag inte sa nånting, tittade min fru på mig och flämtade till.
– Vad är det med dig? Du ser ut som om du har sett ett spöke.
Hon fick syn på blåklockan i min hand.
– Och varför har du plockat en blåklocka?
– Jag har inte plockat den, jag… har fått den.
– Fått den? Av vem då?
– Av Sini.
– Sini? Vem är Sini?
Nu fanns det irritation i rösten, så jag bestämde mig för att säga som det var.
– En liten flicka. Hon såg att jag var ledsen, så då gav hon mig blåklockan som tröst.
Min fru gav mig en skarp blick.
– Är du OK? Ska jag köra?
– Nej, det är lugnt. Jag kör.
Jag försökte mig på ett leende. Misslyckades.
Då hörde jag någon ropa. Var inte rädd! Allting kommer att bli bra!
– Tack, mumlade jag.
Sen lade jag blåklockan på instrumentbrädan och vred om tändningsnyckeln.