2010-talet Anna och Signe
”Vad gör du?” Uffe kom in med fart och tvärnitade framför henne vid bordet. Hans jeans var nerhasade och den rödrutiga skjortan hade åkt upp och knapparna öppna långt ner på bröstet. Hans frisyr hade blåst omkring, hängde ner i ögonen och doften av rakvatten fyllde rummet. ”Förlåt, att jag är sen! Fastnade i en bilkö.”
”Jag ska hämta Signe! Vi ska på workshop i släktforskning. ” Anna flög upp med fart och rundade bordet.
Han skrattade och slog henne på axeln. ”Du är otrolig. Har du inte att göra ändå? Tänk på Sixten! Det är hundkurs ikväll. Har du glömt det?”
”Nej, inte alls. Det är din tur ikväll.” Anna slängde ett öga på Sixten. ”Det är som han förstår att vi pratar om honom.”
”Jag ska förresten börja forska på bilar” Uffe tittar på henne.
”Gör det, du som inte vet vad du ska göra om dagarna.” Hon sätter upp tummen och ger honom en lätt kyss på kinden.
Vårvintern väntade på sig och det kyliga aprilvädret var sig likt. Hon tutade tre gånger utanför Signes hus. Lampan vid ytterdörren tändes och Signe stod redan i där. Dagarna hade blivit längre och ljuset återvänt men ännu mörknade det tidigt på kvällen. Uffes blåa Skeva från femtiotalet påminde henne om ungdomstiden. Hon och Uffe träffades på sjuttiotalet och blev snabbt ett par. Tiden hade rusat i väg och år 2015 var Uffe och hon ensamma i huset förutom Sixten, deras ögonsten. I kväll var det hundkurs Undrar hur det går? Anna log och visste att Sixten gjorde som han ville med Uffe. Hon älskade att träna med Sixten och de kom bra överens på kursen. Uffe hade ett mer avslappnat förhållningssätt. Kommunikation och relation var Leif, hundcoachens, mantra.
Signe gick med raska steg, öppnade dörren och satte sig i framsätet. Tog på sig säkerhetsbältet och tittade på Anna i ögonvrån som bara hon kunde göra.
”Det ska bli intressant att få läsa i husförhörslängder, födelse- och dödsböckerna. Kan du läsa gammal skrift?” Signe drog ett djupt andetag mellan meningarna. ”Jag vill att vi börjar med min släkt. Min farmor, Ellen Ask, född 1866.”
”Lugn och fin! Jag kan inte något särskilt mycket men lite förstår jag”, säger Anna och lyssnar inte på det sista med gammal skrift. Signe har en korg med en termos och en burk med kakor med sig. Anna anade det, kände sin mor. Alltid kaffekorgen med sig! Säkert mandelmusslor, hennes specialitet. Vintern hade tagit hårt på henne. Inte alls så pigg som förra året. Anna planerade att sätta upp henne på ett seniorboende. Hon vet inte hur hon ska lägga fram förslaget. Det gäller att ta det försiktigt.
”Vi får börja med att lära oss processen”, försökte hon lugna henne. ”Du får inte gå för fort fram.”
Entrén till biblioteket stod på glänt. Anna och Signe steg in och fram till hissen. Släktforskarsalen låg nere i källaren. En halvmörk korridor visade dem vägen till en större sal.
1880-talet Ellen
Hon stod vid vedspisen och stekte sill. Potatisen kokte hårt och hon tog av den trebenta järngrytan från elden. Hennes hår var uppsatt i en stram knut, klädd i vitt förkläde och under det en marinblå kjol.
Elina satt vid det vita slagbordet med förningsduken på dagen till ära. Hon fyllde år och virkande på en duk innan kalaset. Trettio år hade gått sedan Elina såg dagens ljus. Ellen hade upptäckt tidigt att allt inte stod rätt till med henne. Benen var inte lika långa och sen med sina första steg. Klockan i hörnet tickade i takt med virknålen. Flitens lampa lyste.
Hörde hon något? Hon tittade ut men såg ingen. Något hade skrapat. Vem kunde det vara som kommer? Hon väntade inget besök. Var det Vätte som väsnades? Inget hördes heller från rummet där Otto bodde. Sov han? Han skrev säkert på någon predikan. Hela våren skulle han vara upptagen med möten på olika platser i skärgården. Konstig man! Ellen skakade lätt på huvudet. Hur kom han egentligen hit? Varför valde han att bo hos oss? En rynka syntes i pannan och återigen skakade hon på huvudet. I fyra år hade hon varit själv sedan Ruben dog i lunginflammation. Varför just han? Mitt i livet. Hon torkade bort några tårar som rann nerför kinden. Hon smög bort till dörren och lade örat mot dörren. Hörde hon ljudet av en penna? Skrapet av en stol gör att hon sprang tillbaka till spisen. Hon vände på fläsket. Attans vad brända de blev.
Dörren öppnades, Otto klev ut, ställde sig mitt på salsgolvet, klädd i byxor, skjorta och väst.
”Vad gott det luktar. Känner mig riktigt hungrig.” Han klappade sig på magen och drog in lukten av maten.
”Några minuter till och sedan kan vi äta.” Ellen ropade från spisen och Elina reste sig som på en given signal.
”Du kan duka bordet”, hon kände samtidigt med en sticka på potatisen. ”Vi tar finporslinet idag när det är födelsedag?”
”Det var är ett gott förslag.” Elina tog fram pallen och steg upp för att nå högst upp i skåpet. Ellen lade de sista fläskskivorna på tallriken och slog av vattnet på potatisen.
”Varsågoda och sitt fram”, hon tog av sig förklädet och satte sig på kortsidan av bordet. Otto knäppte sina händer och böjde huvudet. ”Nu ber vi Gud välsignar maten.” Ellen blev röd om kinderna. Hon var inte van vid bordsbön. Men Otto hade varit mycket bestämt med det och så blev det.
”Kan du räcka mig potatisen och fläsket.” Ellen ger honom grytan. Den stekta sillen och potatisen försvann från faten. Hon tar tallriken, lägger en potatis där och mosar den.
”Vätte måste ha mat för att kunna sköta stugan.” Hon reser sig och går mot dörren. Hon såg att Otto rynkade bekymrat pannan. ”Känner du Vätte?” Frågan hängde i luften. Ingen fortsatte samtalet.