”Ser ni mig, ser ni mig?!” skrek mannen så högt att saliven stänkte på människorna omkring honom. Han knuffade sig fram genom folkmassorna som samlats i kollektivtrafikens rusningstid denna grådisiga måndagsmorgon. Mannen hade inga ytterkläder på sig i den kyliga höstluften bland alla andra påpälsade människor på T-centralen. Hans rutiga skjorta var skrynklig och bara halvt nedstoppad i de bruna byxorna. Hans skrik ekade över plattformen, även om de inkommande tunnelbanetågens dån dränkte dem emellanåt. Irriterade, högljudda protester började också att höras i hans våldsamma framfart och några ropade efter vakter. Ett barn började att gråta.
Han stannade till mitt framför kvinnan i mörk kappa och tog tag i hennes pälsklädda krage och drog henne tätt intill sig, medan han skrek rakt in i hennes skräckslagna ansikte. Hon stod som paralyserad med sin portfölj tryckt emot sitt bröst medan hon stirrade tillbaka in i hans rödsprängda ögon utan att hon egentligen tycktes höra, eller åtminstone inte reagera på, vad han sa.
”Ser du mig?!” skrek han igen och hon ryckte till. Då försvann det vanvettigt oseende i hans
blick och det var som om han verkligen såg henne, såg på henne och hans ansikte mjuknade och ögonen fylldes av tårar och han viskade genom torra läppar:
”Jag är osynlig, förstår du. Jag är osynlig!” hans röst bröts och kvinnan blundade hårt med
ihopknipna ögon när han lutade sin panna mot hennes. Han snyftade till. Hon öppnade ögonen, såg på honom och skakade sakta på huvudet och det var som om hon precis skulle säga något när han sprang vidare. Folk började nu att flytta sig till mitten av perrongen, tryckte sig bakåt mot skyltar, trapp- och hisschakt för att inte hamna i hans väg. Återigen hördes skrik och rop på hjälp..
Långt fram på andra sidan syntes nu två vakter som kom springande ner för
rulltrapporna mot mannen, han såg dem och stannade tillfälligt upp och vände sig om, även från
andra hållet närmade sig vakter.
”Ni ser mig?!” skrek han och hans ansikte vreds om i en grimas som liknade ett leende
och han sträckte händerna uppåt som i en jublande gest medan han skrattade högt. Men leendet stelnade när han stapplande började att springa igen. Han rörde sig rakt emot vakterna som kom från den borte ingången, allt medan han snyftande upprepade:
”Ni ser mig!” Tårar rann nedför hans ansikte. Han sprang vidare på perrongen och precis när tåget kom ut ur tunneln så tog han ett steg, som av en händelse. Ett litet dans-, eller snedsteg bara, rakt ut mot det inrusande tåget.
Gnisslet av bromsar var öronbedövande och det hördes chockade skrik som ett kollektivt nej på
inandning. Men av kroppen, som slog i och försvann in under vagnarna, hördes ingenting.
Hon stod helt stilla innan hon kom på sig själv. Hur mycket var klockan egentligen? Hon försökte att titta efter en klocka, men såg inte för alla som stod i vägen och drog istället upp mobilen ur kappfickan. Hjälp, snart halv åtta! Hon vände sig om och började att röra sig bakåt, trängde sig igenom massan av stillastående människor innan hon började att springa mot uppgången för att ta sig till bussarna. Hon fick bara inte komma försent idag igen.
Väl framme i receptionen så drog Cecilia av sig kappan och slätade till sin vita blus medan hon stoppade ner den bättre i kjollinningen. Sen gick hon med långa, raska steg längst korridoren med kappan över armen, den fick hon hänga in senare. Innan hon öppnade dörren, strök hon snabbt fukten ur pannan med den fria handen och klev sen in i konferensrummet där de flesta redan satt ned. Hon möttes av ett irriterat ögonkast från chefen, men han sa inget. Hon var bara någon minut sen och hade inte på något sätt försenat mötet, då alla inte var på plats än. Men hon suckade inombords, visste så väl vad han tänkte. Hennes förseningar på morgnarna hade varit uppe på det senaste utvecklingssamtalet. När hon hade försökt förklara att två små barn som skulle lämnas på förskolan inte alltid samarbetade, hade han bara iskallt svarat att det hittills aldrig har varit en ursäkt som han har använt sig av- trots tre barn. Nu var det ju inte han som lämnade sina barn, utan hans fru, som dessutom jobbade på ett yogacenter några enstaka timmar mitt på dagen. Det kunde därför knappast vara en relevant jämförelse med hennes heltidstjänst. Men Cecilia insåg att den kommentaren knappast hade gynnat henne, så hon svalde den med förtreten. Hans syn på att kvinnor inte kunde kombinera föräldrarollen med karriären var känd i branschen och hur sunkig och och otidsenlig den åsikten än var, så var han nu hennes chef och hon ville inte ge honom rätt.
Cecilia satte sig långt fram i rummet för att visa sitt engagemang. Pulsen var ännu hög och hon eftersvettades och oroade sig för att svettfläckar skulle tränga igenom den tunna blusen.
Hon hade kunnat ge vad som helst för en kaffe, men ville inte resa sig för att gå ut och hämta. Det var bara att acceptera läget och stå ut i de fyrtiofem minuterna som morgonmötet brukade hålla på.
”Här, jag tog en till dig!” viskade Anna med ett leende och ställde en kopp rykande hett kaffe på bordet framför henne.
”Åh, tack” Cecilia vände sig om och log mot henne, men det värkte i kinderna och hon kände plötsligt att hon ville gråta.
”Men gumman, det är bara kaffe!” skrattade Anna tyst. Hon gled ner i stolen bredvid henne och viskade sen: ”Tuff morgon?” Cecilia kunde inte svara, hon nickade bara och sen vände de sig båda mot skärmen när mötet började.