Kapitel 1. Sista måltiden
Ida kommer inrusande i faderns kök med tre pizzakartonger i full fart. Torsdagskvällen är mörk och utanför köksfönstret ruskar vinden om i trädens kala grenar. Väggkalendern visar att det är den första mars, men känns mer som december med dess mörker och kyla. Hon längtar efter vårens gröna skrud, men kommer han få uppleva den?
Inomhus brinner de levande ljusen i gamla stakar av mässing. Linneduken är skrynklig, men den ligger på plats. En röd Ikealampa sprider ett lagom sken över bordet i gedigen ek, en gång en storsäljare från faderns egna möbelaffär.
Förr hade de ofta setts bara de tre över ett glas rött och en bit hämtpizza, en tradition som startade när föräldrarna separerat ett kvarts sekel tidigare. Ida saknar att ses så här, nuförtiden vill pappas sambo alltid vara med, men idag hade hon hastig gett sig av till sin dotter i Skåne, tydligen var det kris. Pappa hade bara sagt att hon inte kommer hem förrän imorgon. Så skönt kan Ida inte låta bli att tänka. Hon har anlänt med tåg från Stockholm en stund tidigare och bara lämnat av sina saker hemma hos systern där hon ska bo över helgen. Nu kan de planera fritt utan ifrågasättande kommentarer om allt. Hon öppnar pizzakartongen. Doften av kryddor och vitlökssåsen gör så det vattnar sig i munnen, hon slår sig ner och de hugger alla in på maten.
“Men pappa, vad tycker du är viktigast?” frågar hon med hela munnen full av kebabpizza. Det är klibbigt, varmt, och härligt flottigt.
“Att alla som vill komma dit får plats. Och att vi äter gott. Vi kan kanske käka på Hamnkrogen, vad tror ni om det?”
”Nä, det blir för dyrt! Tänk hur många som stannar efteråt och äter. Vi blir säkert minst sjuttio, åttio personer. En simpel lunch med ett glas vin kommer lätt gå på tvåhundra spänn per skalle. Vad jag vet är det ingen av dina vänner som kommer nöja sig med enbart ett glas.”
Ida ser att hennes syster ler åt kommentaren, men att leendet fastnar halvvägs, når inte ända upp till Emmas kattgröna ögon.
“Vad är viktigast annars? Musik? Vin och öl?” Ida försöker bocka av en sak i taget.
“Ja, fyll på vinet du, det finns en naturlig kant på glaset”, skrockar fadern. Ida som sitter närmast flaskan fyller på hans glas med faderns favoritvin, det gamla hederliga Coteaux du Languedoc, medan hon diskret studerar honom. Han som på senare tid mest påminner om en skugga av sitt forna jag där han sitter i sin svarta WCT overall med bowlingklubbens tryck på bröstet. Hans nya uniform.
Han avbryter hennes tankar. “Men tjejer, vad tror ni om att vi bjuder på smörgåstårtor istället?”
“Ska vi hyra lokal då?” säger Emma.
“Ja, om vi köper tårtorna från ICA eller Stålboms konditori och hyr lokal, så borde det bli betydligt billigare plus att alla får plats!” inflikar Ida.
”Plus att storätarna även kan ta en extra bit, eller hur?” ler fadern.
Ingen av döttrarna hinner svara innan han slår näven i bordet. “Då spikar vi smörgåstårta! Det gillar alla, så kan vi ha en special för vegetarianer och glutenfolket, såklart.” Nu verkar han kommit in i andra andningen, han lyser upp av allt roligt som komma skall.
“Det är viktigt att vi serverar både vin och öl”. Han torkar sig om munnen. “Och alkoholfritt till de stackarna som kör bil hem”, fortsätter han, med ännu större leende.
Emma höjer högerarmen, sveper det sista röda i glaset och hinner knappt sätta ner det, innan Ida fyller på och tänker att det är så signifikant för deras far, att alltid tänka på alla omkring honom. Även om de är glutenintoleranta och kör bil, ska de självklart få äta och dricka gott. Undra hur många tacksamma gluten- och nyktra vänner deras far egentligen har? Plötsligt faller ett glas i golvet i ett kras.
“Oj! Det bara slank ur handen…” Han ser själv förvånad ut.
Ida rycker till av oljudet, hon är mitt uppe i sina överslagsberäkningar om maten. Hennes blick faller på glassplittret och på skänkens numera rödfärgade skåpsluckor.
“Men oj! Gillar du inte vinet, kunde vi ju druckit något annat”. Ingen skrattar. “Emma, hämtar du moppen så tar jag hand om glaset”, fortsätter hon. “Och du kära pappa, du går och byter om. Vi har lite mer att planera innan kvällen är över.”
Emma reser sig upp och går ut i hallen till städskåpet. Ida betraktar sin syster som med van hand fyller den röda plasthinken med varmt vatten och en skvätt grönsåpa och sedan dansar fram med moppen i stadigt grepp. Ida nickar gillande, samtidigt som hon själv reser sig upp från det ljusa linoleumgolvet, där hon nyss legat med rumpan upp i vädret. Hon håller upp en brun papperspåse med glasskärvorna i. “Inget kalas utan kras”, kvittrar hon falskt.
Fadern går med tunga steg ut mot det blå nittiotalsbadrummet, där han byter kläder. Han kommer tillbaka iklädd en t-shirt med färgglatt tryck från Malaysia och svarta Dressman Jeans. De vita armarna hänger slappa och rynkiga längs med kroppen. Gäddhäng, fastän lite mer överallt. När hände det?
Emma som moppat klart, har nu satt sig vid bordet och ratat sista delen av sin vegopizza. Ida blänger på henne när hon ser systern prydligt lägga ner både kniv och gaffel över halva tallriken. Det är slöseri att inte äta upp. Det är knappast troligt att fadern, som kämpar med sin egen mat, kommer äta upp hennes rester imorgon. ‘Man föräter sig hellre, än grisen ska ha det’, hör hon mammas ordspråk ringa i öronen, när hon sträcker sig över bordet och flyttar över den överblivna pizzabiten till sin egen tallrik.