1.
Jag minns min födelse i detalj. Mörkret som brast, sedan det bredare och bredare ljuset. Först visste jag inte att det var jag som skrek.
Jag visste vem som var min mamma. Jag visste att det var henne jag kom ifrån. Min pappa kände jag inte igen genast, trots att det var han som fångade mig. De försökte berätta för mig vilka de var, mina föräldrar, och vem jag var, Emelie. Men jag kunde inte deras språk än. Det enda språk man kan när världen är ny är känslan. Rösten i huvudet är ett frö, tankarna är handlingar.
Du säger till mig att sluta prata för ett ögonblick. Du vill tänka. Jag tystnar, men blir kvar på BB. Utanför fönstret hade det blivit april. Mina föräldrar var vakna till gryningen och undrade om jag var född sista mars eller första april, och bestämde sig för första april. Medan mörkret tonade bort låg jag i mammas armar och blomblad yrde i luften tillsammans med snön.
”Nu”, säger du. ”Kan du fortsätta berätta?”
Ja. Jag växte. Färgerna utanför fönstret i mitt rum växlade från blått och grönt till blåare och grönare, och därifrån till brunt, rött och gult, och sedan till svart, mörkblått och vitt, och sedan tillbaka till blått och grönt. Så fortsatte det.
Jag hann bli ett, två, tre, sex, nio, tolv, femton, sjutton, nitton och tjugotvå. Jag hann bli tjugotre. Sedan var jag kär och världen var ny. Det enda språk man kan när världen är ny är känslan. Rösten i huvudet har sjunkit undan, tankarna är beröringar.
Du har funnits här lika länge som jag. Ändå har jag inte träffat dig förrän nu.
”Det är konstigt”, säger du.
”Ja, det är det”, säger jag.
Du vänder på kudden för att få den kalla sidan, sjunker sedan ner igen så att halva ansiktet döljs. Allting hos henne ser mjukt ut, tänkte jag första gången jag såg dig. Allting hos dig går att sjunka ner i.
”Var du kär någon gång när du var tonåring?” frågar du.
Nej. Inte i någon. Innan jag träffade dig hade jag varit kär en gång, när jag var tolv. Den gången betydde det inget. Som när man ser något som glänser i ett skyltfönster.
”Hur kändes det med mig då?” frågar du.
Det finns ingenting att säga. Ord krymper känslor.
”Jag håller med.”
Vi träffades för att vi läste idéhistoria tillsammans och började prata för att jag blödde näsblod. Det började rinna under föreläsningen, du satt närmast mig, du hade näsdukar.
Jag satt i ett bås på toalocket och du stod lutad mot väggen och gav mig nya näsdukar och slängde de jag blodade ner. Trots att smaken av blodsprängt slem var påträngande och vänstra näsborren var översvämmad kunde jag känna att du luktade gott. Du berättade en saga. Du är bra på det. Den handlade om två människor som blev uppätna av ett monster och bodde i monstrets mage i flera år. Sedan dödade någon monstret och människorna kom ut. De hade inte förstått hur många år de förlorat, och när de fick veta det brydde de sig inte. De var bara glada att se solljuset igen.
”Det var inte första gången vi pratade”, säger du.
”Var det inte?”
”Vi pratade vid kaffeautomaten också. Och på seminariet, när jag sa det där om Hannah Arendt.”
”Just det. Det var innan…”
Vi lärde känna varandra. I början var det som att springa i nerförsbacke. Allting var så enkelt att jag blev rädd. Det var så lätt att prata att jag var rädd att jag skulle säga fel saker, så lätt att vara med dig att jag var rädd att du skulle tycka att det blev för mycket.
Du kände på samma sätt.
”Jag tyckte om dig direkt”, säger du. ”Jag kunde se på din blick att du förstod samma saker som jag förstod. Förstår du?”
Haha. ”Ja.”
Det finns ingenting att säga om hur vi har det. Vi har det bra. Regnet sprakar, solen värmer utan att brännas. Min hjärna är lätt och smidig och jag läser ovanligt många böcker. Jag är hungrig, längtar, vill ha mer. Du är den mest intressanta människa jag någonsin träffat. Din favoritfärg är orange. Orange! Du blev biten av en råtta en gång. Det kan inte vara sant! Du kan sjunga. Det är otroligt! Du vet inte vad livets mening är. Vad djupt!
Vi skrattar tillsammans lika mycket som vi pratar. Jag har aldrig varit så bra på ordvitsar som jag är nu. Vi ses så ofta vi kan. När vi inte kan ses så ringer vi. Vi pratar tills en av oss somnar. Sedan jobbar eller pluggar vi, sedan pratar vi igen. Jag ser allt. Allt går att prata om. Du har ett svar varje gång jag säger något. Du har oändligt många historier att berätta. Jag har fler än jag trodde.
2.
Antonio Vivaldi vaknar i sin säng på sjuttonhundratalet. Han vaknar av en melodi. Den är naturlig som en vind och lika självklar som tiden som går. För ett ögonblick tror han att han redan skrivit ner noterna, för han kan inte skilja på dröm och verklighet. Trots att melodin precis kommit till honom känns det som att den alltid funnits där.
Solen har nått en bit in i rummet. Vivaldi ligger kvar och drar sig i sin sjuttonhundratalssäng och ser upp i sitt sjuttonhundratalstak medan han spelar melodin igen, tyst för sig själv. Han tänker på sextonhundratalet, när han var liten. Han brukade skrika och springa över slätter om somrarna. Ljusa färger och hans skrik. Han ser på sin hand, vänder på den för att se den ur olika vinklar. Den är flammig, naglarna är korta, venerna buktar ut. Hans andetag är djupa och raspiga. Melodin får hans blod att lysa av lycka.
Vivaldi går upp ur sängen.
När han sätter sig för att skriva ner noterna till melodin är den försvunnen.
Den är försvunnen, och sedan är det år 2016 och han är död.