På liv och död

De tunna dimslöjorna omslöt honom med en krypande kyla. Han kände fukten av älvdansen på kinderna som luktade kallt järn. En ensam korp hördes kraxa i trädtopparna.
Det knastrade ljudligt när han trampade vidare på de fallna löven, men det hörde han inte. Hans steg var beslutsamma och raska. Vinglade till. Lyfte snabbt blicken för att åter hitta stigen. Frustandet blev till dimmoln framför honom.
Sven hade gett sig av från hemgården i brådrasket, samma år som Gustav III sjösatte sin plan att starta krig mot Ryssland. Det hade han hört ryktas, men fann det osannolikt att det skulle påverka hans eget liv. Korpen kraxade igen.
Sven var sexton år fyllda men tycktes äldre. Reslig med en omfångsrik bröstkorg och blont hår som ostyrigt stack fram under mössan. De karska gröna ögonen var inramade av mörka bryn och fransar.
Han var på väg till grannbyn och gården Åsahult, hoppades finna Jon Jönsson, en av drängarna där som spridit osanningar om Sven och Pers-Elin. Sven skulle ställa den sällen till svars, banka honom gul och blå för att få honom att be om ursäkt för sitt sladder.
Han gjorde tvärt halt och lät blicken svepa runt. Ett främmande ljud fångade hans uppmärksamhet, och fyrtio fot bort mötte han ögonen på en råbock som stod orörlig på stigen.
De studerade varandra en bra stund. Sven andades tungt, krokade av kruset vid bältet och förde det till munnen. Han rös till när brännvinet rann ner och brände på vägen. Rådjuret mönstrade honom vaksamt, och illavarslande. Sven noterade de respektingivande hornen och näsborrarna som vädrade, men tog ändå två steg framåt. Bocken klippte med öronen, lade dem bakåt. Stod kvar. Två steg till. Bocken höjde huvudet, vände långsamt och högmodigt in bland träden. Sven ryckte på axlarna och skyndade vidare.
Skogsstigen mynnade slutligen ut mot en hage, där uthusen och ladan blev synliga. Sven närmade sig, siktade Jon tillsammans med två andra män. Han tackade sin turliga stjärna och halvsprang den sista biten. Lade handen på Jons axel som ryckte till av förvåning.
”Vad gör Sven här?”
”Du vet mycket väl varför, din dyngspridare. Säg vad du sprätter ut om Pers-Elin och mig. Men det törs du väl inte.”
Sven hade höjt röstläget, stod bredbent med musklerna på helspänn. Redo.
Stöten kom utan förvarning bakifrån, och slog ner honom på knäna. Han fångade marken med händerna, tittade snett upp mot Jon men sökte rätteligen en bock med horn. Samtidigt kom slaget mot huvudet, som vreds ett halvt varv och han stöp i gyttjan. Efter ett ögonblick av mörker försökte han få upp ögonlocken, men ett öga ville inte öppna sig helt. Svullnaden kom snabbt. Han sökte råbocken som rammat honom när bockens ben dök upp. Greppade dem kvickt och drog till. Det var Jons ben. Han rasade omkull, och Sven grep tag om hans midja. De rullade runt i sörjan. Sven lyckades sätta sig upp, fortfarande med ett fast grepp om Jons nacke, när det tredje slaget kom. Bedövade Sven som återigen störtade mot marken. Skönjde bockens glödande ögon medan det otyglade stångandet fortsatte.
De gråsvarta molnen öppnade sig. Sven uppfattade de första dropparna på ryggen, förunderligt tunga och kyliga. Tilltog i styrka. Allt blev genomdränkt, och vattnet färgades rött när det rann neråt gårdsplanen. Drängen med hötjugan sökte skydd vid ladan. Kvar på landbacken var Sven och Jon i en våldsam kraftmätning.
Jon var den förste att släppa taget. Regnet blev alltför kännbart. Han haltade skyndsamt in vid ladan för skydd, satte sig utmattad ner och betraktade Sven som låg kvar i en förvriden kroppsställning. Oron steg inom honom och han vände sig mot sin stallbroder, som släppt hötjugan.
”Han lever väl? Tog vi död på han?”
Han torkade sig i ögonen med skjortärmen för att se bättre. Uppfattade att Sven rörde sig.
”Jo, han lever”, svarade han tyst på sin egen fråga. Sjönk lättad ihop.
Sven reste sig med svåra smärtor, stod vingligt på knäna och vred upp ansiktet mot skyn. Regnet brände och svalkade på samma gång. Den blodstänkta högaffeln låg på marken nära honom. Råbockens horn, nickade han håglöst. Med en kraftansträngning reste han sig och vinglade ut på vägen.
Mödosamt stapplade han fram genom skogen tills den slutligen öppnade sig mot gärdena runtom Källeholms herrgård. Hans krafter sinade, lutade sig utmattad mot en tall och segnade ner. Blev sittande med ryggen mot stammen. Skymtade tanden som följde med när han spottade blod. Han grinade illa, tog sig om sidan där blodet fortsatte sippra. Lukten av metall nådde hans näsa. Satt en stund med tung andhämtning för att få syre i kroppen och skingra dåsigheten.
”Kommer jag att dö nu?” var hans första tanke medan tröttheten kröp under skinnet, och huvudet kändes allt tyngre.
Ansiktet av hans far tonade fram. Såg vreden, förstärkt av ruset, som han utsatts för så många gånger under uppväxten. Förmådde aldrig vara honom till lags. Såg sin älskade syster Sara som behövde skydd mot en känslokall beundrare, den obehaglige prästsonen Fredrik Renard.
Han uppfattade ett ljud ovanför sitt huvud. Tittade upp mot tallens krona. En korp fångade hans uppmärksamhet. De svarta ögonen blänkte i skymningsljuset.
“Väntar du på att jag ska dö, ditt fågelskrälle”, rosslade Sven lågmält. Han kisade med ögat som fortfarande gick att öppna för att få fokus på korpen.
“Nu ser jag. Det är du som kretsat över vår takås den senaste tiden. Jag vet vad det betyder. Ett järtecken om död i huset, och nu väntar du på mig. Ditt korpa-as!”
Han väste stötvis fram de sista orden, och sakta sjönk huvudet ner mot bröstet.