”Så vill du gå på date med mig?”
Ni vet den där känslan när man vill vara trevlig men samtidigt förstår att man måste vara väldigt tydlig och rak så man inte råkar halv-tacka-ja till en dejt man inte vill ha? Sophie bröt ögonkontakten med den trevlige skådespelaren Peter för att planera sitt svar. Blicken föll först ned till golvet, men hon lät för ett kort ögonblick ögonen vandra mot dörröppningen på andra sidan danssalen, där hon visste att Nick nyss lämnat rummet.
Danssalen var anrik och mycket pampig. Ett mycket sällsynt hus för den här typen av stad trodde hon själv. I Los Angeles mid-century-modern möter 21st-century-modern mix av byggnadsideal påminde den här byggnaden henne istället om 1700-talets England. Stuckatur, väggpanel i mörkbetsad ek, kassettak och ett stiligt dansgolv i marmor. Hennes publicister hade tillsammans produktionsbolaget hyrt villans nedervåning för den här projektmiddagen, och i danssalen hade ett långbord dukats upp under en mycket utsmyckad ljuskrona i kristall. På övervåningen fanns hennes eget och några av de tillresta gästernas hotellrum. Det kändes som ett slott. Vitklädda servitörer var ständigt redo att passa upp på alla dessa viktiga människor i filmbranschen. I rummet bredvid danssalen fanns baren, där flera av hennes nya bekantskaper samlades efter att middagen avrundats.
Och på tal om nya bekantskaper… Framför henne stod nu en av skådespelarna som gått vidare i casting-processen till huvudrollen i böckerna som skulle baseras på hennes romanserie. På middagen fanns även producenter och andra som skulle verka i filmproduktionen inbjudna, den enda hon själv kände innan var sin publicist Lauren. Sophie hade verkligen sett fram emot att träffa alla på riktigt. Efter att böckerna blev publicerade trodde Sophie att hon nått sina drömmars höjder men livet hade visst några vändningar kvar. Framgången skedde inte över en natt, men böckernas popularitet var påtaglig och en dag hörde de av sig; ett produktionsbolag ville nämligen köpa rättigheterna till att göra om dem till film. Amerikansk film. Bisarrt, tyckte Sophie. Hon var nämligen inte en författare med siktet inställt på den amerikanska marknaden, litteraturpris eller fina kulturevent. Hon ville bara skriva.
Amerikanare verkar vara lite snabbare på det där förresten, att bjuda ut någon på date som man nyss träffat. Lauren hade varit mycket förtegen kring vilka som skulle delta på middagen, och Sophie misstänkte att hennes kollega nog skulle försöka leka lite matchmaker. En misstanke som inte bekräftats men sannerligen stärkts under kvällens gång. Det verkade vara väldigt lockande för Lauren att hjälpa Sophie med sitt kärleksliv. Det blir nog lätt så när man väljer att skriva en boktrilogi om en 30-nånting åring, uppenbart baserad på författarinnan själv, som är trånande singel och träffar en utländsk, känd, man och erfar en sån där tramsig, storslagen kärlekshistoria. Med en del scener som författarinnan själv inte ens kan läsa om utan att tycka att det ändå är lite genant. Typiskt att böckerna råkade bli populära just på grund utav dom där superromantiska, och lite cringe-iga, scenerna. Varsågoda allesammans, här har ni mig, mina innersta tankar och mina fantasier. Håll till godo, liksom. Än så länge visste inte någon vem huvudrollskaraktären var inspirerad av. Det hade hon hållit för sig själv, trots evigt återkommande teorier från hennes fans. Han var inspirerad av en mycket verklig skådespelare som hon utvecklat en crush på. Så verklig var han, att han faktiskt befann sig i byggnaden just i denna stund.
Peter då. När hon tänkte tillbaka på middagen och rundturen i villan… så kunde hon ju se tecknen. Han var intresserad och försökte se till att få tid att prata med henne, skämta, diskutera. Hon själv däremot… hade ju spenderat kvällen med att göra exakt samma sak. Fast med Nick, ännu en kandidat till huvudrollen, istället. Det var dags att dra inspiration från hjältinnan i sin egen bok igen; hon behövde vara ärlig, rak och modig – och nobba Peter.
Hon tog till orda. ”Åh, eh…”, hoppet släcktes snabbt i Alonsos ögon medan Sophie pausade en kort sekund och drog på munnen, sådär som man gör när man ska säga något lite halvnegativt men inte menar något illa,
– ”Jag vill inte det.”
Det kom ut lite rakare än tänkt, men det var sant. ”Det har varit jättetrevligt att träffa dig, jag bara känner inte att det känns rätt med en date.” Hon gav honom ett leende, ett försök till att vara stöttande vid denna utdelning av nobben. Räcker det så? Dumt att använda negationer. Ska hon babbla på och förklara sig ännu mer? Så att han inte blir sårad? Hon själv var en sån där person som pratade eller skrev sönder allt, men hjältinnan i hennes böcker hade nog inte krånglat till det mer än såhär. Han tog beskedet ödmjukt och drog sig undan. Class act den där Peter ändå.
Situationen hade dock stärkt hennes egen målmedvetenhet. Ok, here we go. Hon visste ju vem hon ville ha. Dags att göra något hon aldrig tidigare gjort. Anamma sin inre, modiga romanskribent. Med andan i halsen styrde hon sina steg mot andra sidan av salen där hon senast sett honom. Han med stort H. Nick. Eller som karaktären han inspirerat i hennes böcker hette, Will.
Eller, vet ni vad käre läsare? Låt oss vänta lite med den här nästa scenen, så tittar vi tillbaka på hur kvällen började istället…