Skolgården
Åskan var skolgårdens alfahanne. Han var störst och starkast. Ingen skulle komma på tanken att utmana honom. För att påminna om sin ställning kunde han helt oprovocerat brotta ned någon av de andra pojkarna. Men han nöjde sig inte med det. För att förnedringen skulle bli fullständig ”pulade” han sedan sitt offer med snö samtidigt som han frågade ”Ger du dig?”. Den ”utvalde” hade svårt att ens få fram annat än ett kvidande. Åskan upprepade sin fråga. ”Jag hör inte! Ger du dig, sa’ jag!” Under årstider utan snö kittlade han istället sitt offer. En gång hände det sig så att den nedbrottade inte kunde hålla sig, utan kissade i byxorna. Han fick därmed det nya öknamnet Pissnisse efter att tidigare bara kallats Nisse. Åskan gav sig aldrig på någon av de yngre pojkarna. Inte på grund av någon hederskodex, utan för att utgången i så fall skulle vara självklar.
Under brottningarna samlades åskådare i ring. Kanske mest för att de utgjorde ett spännande inslag i den trista vardagen. Några hade tidigare varit Åskans offer och andra kände tacksamhet över att ha klarat sig undan för denna gång. Kommentarerna haglade: ”Kom igen då!”, ”Släng honom i backen!” och så vidare. Så gott som alla pojkar brukade samlas för att se brottningsmatcherna medan flickorna föraktade spektaklet och mest höll sig därifrån.
Åskans brottningar var ett inslag i en mer omfattande tävlan, nämligen den om att röna uppmärksamhet. Det var eftersträvansvärt att för en gångs skull få stå i centrum. En pojke hade med en ekorrsvans. Familjens katt hade fångat ekorren och lämnat svansen som matrest. Svansen väckte både beundran och avund; bud efter bud på den avvisades. En annan pojke hade en penna med ett stift som man skruvade fram. Bara detta faktum gjorde pennan eftertraktad vid en tid då de flesta pennor vässades med pennvässare eller kniv. Men denna penna hade ytterligare en kvalitet. Dess överdel bestod av en genomskinlig behållare fylld med någon vätska. I behållaren fanns en liten docka som föreställde en ung dam. Vände man pennan uppochned gled kläderna av henne. Det var detta som var det intressantaste. Skulle man till äventyrs någon gång nyttja pennan till det pennor är avsedda för, så gled kläderna tillbaka och den unga damen var åter klädd, om än sparsamt. Men tricket var att först vända pennan och sedan hålla den vågrätt. Då kunde man beskåda nakenheten i lugn och ro. Pennan och svansen blev noggrant granskade. Efter ett tag uppstod byteshandel varvid klenoderna fick nya ägare.
En rolig historia kunde samla åhörare. En av pojkarna ansågs ”tänka långsamt”. Hans skratt brukade utebli samtidigt som hans min visade att han inte förstått poängen. Men ibland hände det att när ”det ringde in” igen och barnen trängdes vid skolporten så utbrast han i skratt. ”Tioöringen hade trillat ned”, som man sade.
En rast kungjorde han, som av någon anledning kallades Boxen, att han hade något roligt att berätta. Detta ledde till stor förvåning; ingen hade förväntat sig någon lustighet från just det hållet det närmaste årtiondet. Men Boxen tog glad i hågen till orda och sade ”Igår var jag på Skansen!” Så uppstod en paus, betydligt längre än någon konstpaus. Otålig väntan uppstod. Till sist sade någon ”Och se’n då?” Boxen förklarade sig genom att tillägga ”Ja, det var roligt på Skansen!” Åhörarskaran brast unisont ut i gapskratt. Alla var nöjda och belåtna. Åhörarna blev roade högt över förväntan och Boxen föreställde sig att skolkamraterna glatt sig åt hans lyckade dag på Skansen.
Några dagar senare gjorde en skara elever en överenskommelse. Någon skulle berätta en helt poänglös historia och åhörarna skulle låtsas brista ut i skratt när de hört den. Experimentet gick ut på att se Boxens beteende. Skulle han låtsas förstå ”poängen” eller skulle han ”visa sig dum” och avslöja att han inte förstått?
Så berättades historien: ”En gubbe satt och metade. Så ramlade han i sjön, men det gjorde inget för han hade prickig slips.” Som väntat föll Boxen in i de fingerade skrattsalvorna. Detta fick alla övriga att falla i äkta skratt. Men så kom någon på idén att säga till Boxen ”Jag fattade inte det roliga. Kan du förklara för mig?” Boxen funderade ett tag, blev kanske litet kallsvettig, och sade till sist ”Man metar ju inte nu när det finns kastspön.” Nya skrattsalvor började hagla. Men alla var nöjda och belåtna, om än av olika anledningar.
Tvillingpojkarna Bertil och Birger Beck var så lika varandra att det sades att de inte ens själva kunde avgöra vem som var vem av dem. De var kända för sina olika upptåg, så skolan hade för säkerhets skull placerat dem i olika parallellklasser. Ibland gäckade de sina lärare genom att gå till lektionerna i varandras klassrum. Var de olika klädda bytte de dessutom sinsemellan kläder. På grund av sina ibland mer eller mindre vansinniga streck kallades de ”Beckomberra” och ”Beckombirre”. På rasterna uppvisade de gärna ett av sina mest uppskattade trick. Den ene ställde sig på knä och satte händerna mot marken. Brodern hade en tändsticksask och en tändsticka i beredskap. Den som ställt sig på händer och knän ropade ”Nu!” och släppte samtidigt väder. Med den brinnande tändstickan kunde i bästa fall en rejäl eldsflamma uppkomma. Åskådarnas förväntningar var alltid uppskruvade inför uppvisningen. Det blev entusiastiska hurrarop vid lyckade utgångar, men besviket buande vid misslyckanden.