År 1100 f.Kr. Dansen vid Rösaring
Lunchen är serverad och jag skulle precis sätta mig för att äta, när det ringer på dörren. Jag öppnar och utanför står min syster Lotta och sjunger med full hals. JA MÅ DU LEVA, UTI HUNDRADE ÅR. Min syster räcker över ett kuvert och säger, ” snälla öppna”. I kuvertet ligger ett presentkort, jag läser tyst för mig själv, hypnos och tittar frågade på min syster. Lotta säger, ”du har ju tjatat om hypnos och du har ju alltid undrat hur det fungerar. Så nu får du få chansen och jag kan följa med dig om du vill”.
Så kom dagen då Lotta och jag skulle åka till stan, till en lägenhet på Söder där jag skulle få hypnos. Jag är lite spänd men hade försökt lugna ner med meditation på morgonen. En liten späd man med nyfikna ögon öppnade dörren. Han presenterar sig, som Magnus och jag känner mig bättre till mods, men är mycket tacksam att min syster följer med. Jag hade nog inte vågat utan henne. Det luktar lavendel men också kanel och andra kryddor. Hm tänker jag, dofter för att lugna ner mitt nervsystem. Belysningen är dov och det är en skön, lugn musik i bakgrunden.
Vi kommer in i ett rum som är härligt grönt med några krukväxter, vita gardiner och ett skrivbord. Jag får sätta mig ner i en mjuk och skön fåtölj. Magnus berättar hur hypnosen ska gå till och att jag bara ska ta det lugnt och andas. Det finns inget att vara orolig eller rädd för. Min största rädsla är att inte komma tillbaka efter hypnosen, men Magnus svarar att det är omöjligt och att det aldrig hade hänt honom. Han berättar att jag kunde känna mig lite dåsig och trött efteråt.
Magnus börjar prata monotont med en mörk röst, han räknar ner och jag känner hur jag börjar sjunka ner allt djupare i fåtöljen. Jag känner mig tröttare och tröttare, allt är varm och skönt runt omkring mig.
Jag hör att hur han ställer frågor till mig -”Hur ser du ut där du är just nu? Titta ner vad ser du?”
Jag tittar ner och ser mina barfota fötter dansa i det blöta gräset. Jag känner mig lätt och smidig. Jag är inte ensam vi är flera flickor som håller varandra i händerna och dansar i en ring. Jag känner hur daggens fukt pressas upp mellan mina tår och jag känner hur det skvätter vatten på mina vader. Jag hör hur våra fötter skapar en rytmisk melodi med vattnet. Jag är så förtrollad av ljudet och jag bara njuter av dansen att jag knappt hör att Magnus försöker ställa flera frågor. Till slut hör jag hur han frågar än en gång, -”hur det ser ut där du är?”. Jag tittar upp och ser att vi dansar på en höjd och det är en vida utsikt över vatten, det är gräs och små kullar runt omkring oss. Jag ser också en labyrint som ligger i närheten.
Vi stampar med fötterna, vi lyfter armarna, vi snurrar och bugar. Jag ser att jag har en gråbeige särk på mig och att vi alla är flickor i tonåren som har liknade särkar på oss. Jag ser en stig som leder ner till vattnet och känner en längtan att få gå den.
Då hör jag hur Magnus börja räkna baklänges och säger att jag måste komma tillbaka. Det tar några minuter, sen är jag tillbaka i rummet. Jag ser hur min syster tittar storögt på mig och hur Magnus ser nöjd ut.
Vi pratar en stund om min upplevelse, Magnus undrar om jag kan relatera till mitt liv idag, finns det något budskap i det jag fick vara med om. Jag svarar att jag inte vet, att jag behöver nog tid att smälta upplevelsen och fundera på vad det här kan betyda.
På vägen hem sitter jag tyst, vem var flickan, var hon jag, var det mitt tidigare liv? Var känslan bara skön eller fanns det något som oroade mig?
Lotta pratade hela vägen hem och hon hade redan bestämt sig att det var mitt tidigare liv och att det var jag som var en av flickorna som dansade. Jag måste ta reda på mer, vågar jag försöka själv, kanske Lotta kan vara med. Vi bestämde att vi skulle försöka redan nästa söndag.
Lotta kom tidigt på söndagsmorgonen, hon var lika nyfiken som jag att få veta mer. Vi drack en kopp te och satte på lugn musik. Jag lägger mig i soffan, Lotta börja prata lugnande och med en dov röst, jag hör hur hon räknar ner.
Jag känner hur jag blir tyngre och tyngre och försvinner ner i mig själv. Lotta frågar efter en stund – ”vad ser du?”.
Allt är ljusgrönt från gräset och träden, och jag känner hur jag springer lätt på en stig ner till vattnet. Det är vår och det är lite kallt om fötterna. Nere vid vattnet ligger det båtar och några män jobbar med sina fiskeredskap, jag går förbi dem och vidare in på en stig som är väl upptrampad.
Jag kommer fram till ett långhus, flera barn kommer springande mot mig och ropar Ilse. Barnen kramar om mig och tar mig i handen de vill visa mig de nya lammen och jag följer med. Vi går tillsammans in i hagen och börjar klappa på de söta små lurviga lammen. ”Hej”, hör jag en mansröst säga, jag tittar upp och barnen ropar – ”Halle kom!” Halle kommer också in i hagen och vi sitter där och småpratar och tittar på de nya vännerna.
Plötsligt reser jag mig upp och fortsätter att gå efter stigen och ser ett större långhus med snirklade detaljer i taket, jag ser även små söta hus som ligger inrammade kring långa huset. Överallt växte det blommor och örter, och på en pall sitter en kvinna och plockar en höna. Hon tittar upp och ser grinigt på mig. –” Var har du varit”, frågor hon. Jag svarade att jag varit hos Halle för att jag se de nya lammen.
Jag börjar dansa och snurra, men min mor snäser och säger att jag måste sluta, för i det där dansandet finns det ingen nytta med.
Så kom berättelsen om Ilse och Stenringen till.