Vad är det som händer?
Det var en vanlig tisdag på jobbet. Den 8 januari 2008. Jag satt i mitt rum på Björnbodaskolan, då vår in-tendent knackade på dörren. Hon meddelade att min son Peter, ville tala med mig i telefonen. Jag följde med henne. ”Hej mamma! Jag har varit och röntgat mig. Det ser ut som jag har en utväxt i matstrupen.” ”Det låter inte bra.” svarade jag och tänkte: ”Cancer? Nej det måste vara något annat!” Var är du nu?” ”Jag är hemma.” ”Ok. Jag har ett möte nu klockan ett. Jag ringer dig ”sen”, när mötet är slut.” Jag gick tillbaka till mitt rum för att hämta mina anteckningar till mötet med elevhälsoteamet, gick in i rummet, där mina kollegor vän-tade på mig och satte mig ner. Inne i mitt huvud hörde jag Peters oroliga röst, som gång på gång upprepade vad han hade sagt. Min oro stegrade sig för varje minut som gick. Vad de andra sa uppfattade jag inte. ”Ni får ursäkta mig, men jag har svårt för att koncentrera mig,” sa jag efter en liten stunds krypande i krop-pen. ”Min son Peter ringde strax före vårt möte och berättade att han hade röntgats och att det finns en ut-växt i hans matstrupe,” fortsatte jag med darrande röst. ”Ska du inte åka till honom då?” frågade Ulf, min rektor. ”Jag kan skjutsa dig om du vill.” När jag hade hört Peters ord i telefonen var det som jag hade blivit paralyserad. Min hjärna och mina känslor bara stannade upp. Det här var något jag inte ville ta in, men insåg nu att han var allvarligt sjuk. Självklart skulle jag snarast åka till honom. ”Ja, jag ger mig i väg på en gång,” svarade jag. ”Jag kör själv. Peter bor i Duvbo. Det tar en kvart att åka dit. Det klarar jag.” Peter var ensam hemma. Han berättade att han väntade samtal från KS, som skulle ringa för vidare utred-ning. Nu ringde jag till min man Roland, som var på sitt arbete i Stockholm. Han misstänkte på en gång att Peter hade cancer, men sa det inte till mig. Han packade ihop sina saker och berättade om läget för sina kollegor. Tog sedan tunnelbanan hem mot Hässelby, men klev av i Åkeshov och tog sig till Judarnskogen. Skogen, där han hade lekt som barn. Där han kände sig hemma. I ren förtvivlan ställde han sig och spar-kade på ett träd och skrek våldsamt rakt ut. Han såg en kvinna med barnvagn som i ren förskräckelse vände. Han minns också att han satt på en bänk innan han fortsatte hem med tunnelbanan. Vi vankade oroligt fram och tillbaka i väntan på att koordinatorn skulle ringa. Satt ned en stund och åt lite. Peter berättade att han hade vaknat runt ett på natten av att andningsvägarna kändes svullna, nästan som att han skulle strypas och blev rädd för att somna om, med risk för att inte vakna igen. Jag var kvar hos honom tills hans flickvän Karin kom till honom.
Torsdagen den 10 januari bokades in för att göra en gastroskopi. Jag hämtade Peter. Vi satte oss i vänt-rummet. Han gick in själv. Nästan omgående kom han tillbaka och berättade att det inte gick att föra ner gastroskopislangen i matstrupen. ”Vad är det som händer?” tänkte jag. Vi blev inkallade till en läkare. Peter fick ta av sig på överkroppen. Jag blev förskräckt. Hela hans bröstpar-ti upp mot halsen såg ut som ett ”träd” av blåa blodkärl, som låg precis under huden och fick huden att bukta ut över blodkärlen. Märkligt att han själv inte hade sett det här! Var det ljuset i rummet som gjorde det så tydligt? Läkaren lyssnade på hjärta och lungor. Skickade sedan en snabbremiss till ”öron- näsa-hals” för undersökning av luftstrupen och sa till oss att omgående gå dit. Näsan bedövades. In genom näsan fördes en slang med kamera ner i luftstrupen. Peter reagerade med ett starkt kväljningsljud och så var slangen nere. På en monitor såg vi att luftstrupens slemhinnor såg bra ut. Vi såg också en lång tydlig utbuktning från matstrupen in på luftstrupen. Undersökningarna fortsatte till sen eftermiddag. En snabbremiss skickades till Punktionsmottagningen på Radiumhemmet. När vi kom dit var de på väg att stänga för dagen. De hade dock uppmanats att ta detta prov omgående! Peter lades in på en Tarmkirurgavdelning. Personalen placerade hans säng utanför expeditionen för att hela tiden kunna ha uppsikt över honom, eftersom han hade mycket stora svårigheter att andas och var rädd för att bli lämnad ensam. För att klara av denna fruktansvärda situation gick jag in på toaletten och grät en stund. Bet sedan ihop och kramade om honom innan jag lämnade honom.