INTE SOM FÖRR
Kapitel 1
”Peter?”
Peter sneglade in i Webhallen på Sveavägen och funderade på om han behövde ett par nya trådlösa hörlurar, men vänder nu blicken mot kvinnan som sa hans namn.
”Javisst.”
Han försöker frenetiskt komma på var han sett henne medan han säger:
”Men hej, det var längesedan.”
Kvinnan i trettiofemårsåldern ser uppifrån och ner på honom och svarar:
”Det måste varit typ femton år sedan jag praktiserade hos er.”
Just det. Det är Julia, den pigga praktikanten, numera etablerad arkitekt. Det röda lockiga håret är samlat i en knut, annars hade han känt igen henne snabbare.
Peter märker att Julia ser ingående på honom, verkar inte riktigt säker på att det är han. Ser han så jättegammal ut? Han skulle kanske färgat håret som hans frisör tipsade honom om senast han klippte sig. Han vill bli igenkänd som Peter, den aktiva och framgångsrika arkitekten. Han vill inte att en ung kvinna ska se frågande på honom som om han är något gammalt fossil. Inte förrän han fyllt sjuttio i alla fall. Och det är två år till dess.
Julia tar ett steg närmare honom, ansiktet spricker upp i ett stort leende.
”Nu känner jag precis igen dig, du är dig verkligen lik. Jag behöver egentligen glasögon, men brukar inte ha dem på stan.”
Peter känner det som om hans mungipor närmar sig öronen. Det var inte för att han såg gammal ut som hon verkade osäker på om det var han. Det berodde på hennes syn. Han skulle kunna ta henne i famn, snurra runt ett varv och ropa: ”Du gjorde min dag.” Men det gör han förstås inte.
Han frågar i stället hur det är med henne, vad hon gör och hur det går.
Jo, det går bra och hon tror att mycket beror på den där praktiksommaren på Peters byrå. Det var så kul, de var så inspirerande och uppmuntrande och hon blev då helt säker på att arkitektyrket är det bästa yrket. I alla fall för henne.
De upptäcker att de båda ofta jobbar med liknande projekt och bestämmer en lunch för att fortsätta diskutera.
Peter går lågt visslande vidare på Sveavägen. Solen skiner och utanför caféerna och restaurangerna står stora krukor med påskliljor och sådana där blommor som ser ut som violer men inte är violer. Några människor sitter också utomhus och fikar, men det är nog för kallt att ta sin lunch ute.
Det börjar lukta stadsvår, den där speciella doften av damm från gatorna, matos, upptinat hundbajs och människor vars parfymerade krämer fått en starkare lukt i solvärmen.
Han är sig lik, han är fortfarande en intressant samtalspartner i jobbet och inte en gammal gubbe med framtiden bakom sig.
Han behöver inte alls pensionera sig som de andra i promenadgruppen tjatar om. Förresten promenadgrupp, det hörs ju på namnet att det är något gubbigt och pensionärsaktigt. De sprang tillsammans tidigare, men promenerar numera. Inte särskilt macho precis. Men är det macho han försöker vara? Är det en patetisk sista skälvning innan ingen längre ser honom som en man utan bara som en gamling?
Hade inte hans fru haft problem med alkohol under en period hade han gått in på baren han just gick förbi och tagit sig en rejäl whisky. Men han lärde sig av Katja att allt bara blir värre då. Man måste ta tjuren vid hornen, fundera ut varför det känns dåligt och göra något åt det. Men hur gör man något åt åldern? Vad kan man göra åt att man håller på att bli gammal?