Applåderna dånade i teatersalen när aktörerna och aktriserna återvände in på scenen. Röda rosor kastades upp framför ensemblens skor och visslingarna vinade genom lokalen. Någon ur publiken ställde sig upp och sakteligen började andra ta vid. Skaran av skådespelare fick buga om och om igen till de nu stående ovationerna. Förutom någon bortglömd replik och en strålkastare som inte varit tillräckligt följsam hade premiären varit en succé, åtminstone om man frågade åskådarna. Det var en angenäm start på vad som skulle bli 60 föreställningar av Madame Lemoynes stora mysterium. Det var en gedigen produktion och den största uppsättningen av pjäsen som någonsin gjorts. På scen stod en man som rakryggat mötte hurraropen och definitivt inte hade glömt bort någon replik. Hans namn var Fredrik Bauer och han spelade rollen som Madame Lemoynes nyckfulla bror Gaspard. Det var ett välbetalt jobb som med största sannolikhet skulle generera stor publicitet för Bauer. Samtidigt var det ett smart karriärsdrag för honom att tacka ja till rollen, med tanke på de senaste årens tumult kring hans person. Han hade egentligen inte mycket till övers för pjäsens handling. Han hade sett originalföreställningen Le grand mystère de Madame Lemoyne för några år sedan på Théâtre des Abesses i Paris. Han ansåg att karaktärerna saknade dynamik och att mordgåtan var på tok för enkel att lösa, trots att han druckit några glas rött dessförinnan. Han blev dock inte förvånad när produktionen skulle sättas upp i Sverige. Svenskarnas fascination, eller snarare besatthet av mysterier, kommissarier och deckare var en aldrig sinande brunn, och detta var något som skulle dra fullsatt publik under många föreställningar framöver. Till skillnad från de andra skådespelarna log inte Bauer under applådtacket, utan tog emot folkets jubel med en allvarlig och näst intill bister min. Han förmådde inte att le mot den stora och högljudda massan som beundrat tittade på honom.
Bauer mindes det första mötet med produktionen cirka sex månader tidigare. Två minuter innan mötets start hade han klivit in i rummet, där den uppsluppna och pratglada stämningen plötsligt blev knäpptyst vid synen av hans uppenbarelse. Blickarna hade riktats mot honom: dragplåstret, den starkast lysande stjärnan som skulle stjäla både showen och en inte så blygsam del av dess budget. Man skulle kunna tro att Kristina Falkelind, som spelade Madame Lemoyne och som hela historien kretsade kring skulle vara den som var mest populär i sällskapet. Hon var en renommerad skådespelerska med över fyra decennier på scen. Kanske var det att spela mot Kristina som Bauer såg mest fram emot. I och med hans entré till mötet var inte Kristina den mest prominenta längre och hon fick se sig besegrad. Anledningen till att Kristina inte skulle få mest publicitet och bli mest omskriven i media var för att hon var hederlig. Karaktärsfasta människor blev uppskattade och omtyckta men de kunde också vara tråkiga och förutsägbara. Med Bauer kom fascination och mystik, skandaler och comebacks. Han var van vid nyfikna blickar från omgivningen. Han undrade vad deras ögon trånade efter och reflekterade kring hur synen på honom hade förändrats under årens lopp. Han hade gått från att vara ett lovande stjärnskott till en verkningslös suput. Nå väl, han var i alla fall här.
”Där är han ju!” utbrast regissören Walter Hansson som hade träffat Bauer många gånger tidigare och därmed var lite mer avslappnad i skådisens närvaro. Bauer tyckte att Walter var en duktig regissör men han fick för sig att Walter ansträngde sig för hårt att bli hans vän. Bauer var inte ute efter nya bekantskaper, framför allt inte i den här branschen. ”Här är jag”, sa han torrt, försökte sig på ett leende och tog av sig kepsen. Han tog i hand med de andra skådisarna. Han kände knappt igen någon av dem sedan tidigare och glömde deras namn lika fort som de uttalades. Bauer såg på teater ibland men hade dragit sig undan mer och mer under de senaste åren. Några av de andra skådisarna kanske var välkända, och hans usla ansiktsminne var ingen bra måttstock att utgå från. En ung kvinna med glittrande ögon presenterade sig som Sara. Bauer tänkte spontant att hon hade något nyfrälst över sig. Hon lät genuint glad och hennes medverkan i denna produktion var förmodligen en dröm som slagit in för henne. Bauer kunde se att detta var det största Sara gjort. Till slut var det dags att hälsa på Kristina och när Bauer skulle ta henne i hand såg han henne djupt i ögonen och fick till och med fram ett krystat leende. Kristina var någon som han respekterade, någon på samma nivå som honom. Trots att både Bauer och Kristina var högt upphöjda skådisar hade de aldrig stått på samma scen samtidigt. Bauer tog i lite extra när han skakade hennes hand, och förmodligen gjorde hon detsamma för hennes handslag var fast och bestämt. Han noterade att hennes fingrar var kalla. När han såg in i hennes mörka ögon konstaterade han att hennes blick skiljde sig gentemot de andras: den var likgiltig. Kristina var precis lika blasé över Madame Lemoynes stora mysterium som han var.