Det var en gång en flicka … eller det var inte någon mystisk svärd-i-stenar-och-sjöjungfrur-i-havet-sagotid, snarare kanske tio år sen.
Tio år, fyra månader och fem dagar.
Och flickan, hon bodde i en mellanstor svensk stad med sin mamma; som var jättebra, men som jobbade mycket, precis som många mammor måste.
Det var sommarkväll och flickan hade väntat hela dagen på att de skulle åka och bada. Mamman hade blivit tvungen att jobba över igen och nu var det kanske lite sent, men hon hade ju faktiskt lovat.
Sandstranden låg öde i kvällssolen och flickan slet av sig kläderna. Hon tog sats och sprang så det stänkte om fötterna. Mamman var kanske trött men hon försökte ändå. Hon fick på sig baddräkten och sjönk ner i vattnet. Hon stod en bit bort och lät flickan träna på sina simtag. Hon berömde henne när hon gjorde rätt och rättade när det blev fel.
Hon log.
Hon kramade henne.
Det var som en reklambild.
Men sen ringde mobilen på stranden.
Kanske ville inte mamman gå, men det kunde ju vara viktigt. Det kunde ju vara jobbet eller mormor eller så. Så hon gick.
Det var Fredrik. Flickan hörde det på hur fånigt mamman skrattade.
Och pratade.
Och på hur länge det tog.
Flickan såg ner i det mörka vattnet och hennes spegelbild var lika uttråkad som hon.
Hon hade tjatat på mamman om en syster, men hon hade sagt att då behövdes en pappa och det lät inte alls lika kul. Särskilt inte om pappan skulle vara Dum-Fredrik. Men tänk om hon hade haft en syster som kunde spela spel och brottas och berätta spökhistorier som var så ruskiga att man nästan inte kunde somna efter.
Flickan lekte att systern var där just då och att de skulle simma ikapp. Hon tog ett armtag och sen ett bentag och sen ett armtag till. Hon simmade så snabbt som en liten flicka kan, men systern var snabbare. Det gjorde inte flickan något. Hon log mot spegelbilden och vattensystern log tillbaka. Hon tog sikte på en ny punkt och så bar det av igen. Hon simmade och simmade, men hon kunde aldrig slå sin syster.
Tillslut tröttnade flickan, men när hon skulle sätta ner foten så fanns det inget där. Hon vevade och sparkade, men det hjälpte inte. Hon sjönk. vattnet trängde in i näsan och munnen, ner i strupen och längre ändå.
Det gjorde så jävla ont.
Jag minns att det gjorde så fruktansvärt jävla ont när lungorna fylldes med vatten. Det skrek i öronen och visste inte längre vad som var upp eller ner.
Det fanns inget jag kunde göra.
Inte ett jävla dugg.
Allt började mörkna.
Sen kom mamma. Hon slet upp mig ur vattnet och drog mig baklänges upp till stranden. Hon skrek på mig. Skällde och skrek och grät.
Hon var väl rädd.
Det kan jag fatta nu liksom. Men då var jag halvdrunknad och chockad. Och mamma var så arg!
Jag vet att det inte är någon ursäkt. Det är inte ens en särskilt bra förklaring. Men det är ändå viktigt för att förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Varför jag började prata om flickan och hur vi hade lekt och hur jag hade råkat komma för långt ut. Och det är viktigt att man förstår att när hon frågade vad det var för flicka och jag sa att det var min syster så visste jag inte att mamma hade haft ett missfall. Och jag visste inte att hon hade haft en arbetskamrat som tjatade om andar och spöken och saker bara särskilda människor kan se.
Och det kändes så bra när hon slutade skälla och kramade mig istället.
Så egentligen var det inte mitt fel.
Inte helt.
Inte till en början i alla fall.