Mia
En skälvning far genom kroppen. Mia sitter blickstilla. Hjärtat går på högvarv och hon har svårt att andas. Ögonen flackar fram och tillbaka, käkarna hårt sammanpressade och det värker i tänderna. Hon har lyckats få den sista platsen i bilkön av väntande föräldrar. Med motorn i gång, båda händerna på ratten, högerfoten pressad mot bromsen och växeln i, är hon förberedd. Hon vinklar ner backspegeln och tycker inte om det hon ser, konstaterar att hon borde dra en kam genom håret. Båda fickorna är tomma, det får duga med händerna. Under ögonen mörka ringar. Hon vrider på huvudet och blåmärket vid höger öra skymtar fram bakom hårlocken. Hon drar den framåt. Kappan glipar och avslöjar den blå klänningen med myndighetens logga. Hon knäpper kappan. Så lutar hon sig mot vindrutan och blickar ut.
Snön ligger meterhög i vallarna längs skolhusets väggar. En smal sandad gång leder fram till grinden. Snölyktor med brinnande stearinljus lyser upp i vintermörkret och snögubbar i olika storlekar vittnar om barnens lek under rasterna. Mörka moln tyder på att det kan komma ännu ett kraftigt snöfall.
Skolklockan ringer och snart strömmar barnen ut, några springande med jackorna fladdrande bakom sig, ropande och skrattande. Andra barn drar pulkor efter sig ivrigt samtalande i par eller grupp, men Mia ser inget av detta. Hon har blicken riktad mot skolporten. Hennes ögon far runt bland barnen i några sekunder som känns som en evighet. Hon börjar misströsta. Har han inte varit i skolan idag? Är han sjuk? Det borde hon naturligtvis ha kollat. Hon förbannar sig själv.
Då fastnar blicken på en liten kille med mössan på svaj, ryggsäcken i ena handen och jackan i den andra, släpande i snön. Där kommer han. Hennes goa Robin. Värmen sprider sig från tårna till hjässan. Kroppen mjuknar och för en stund kan inget stoppa hennes plan. Han går för sig själv som i egna tankar. Vilken lättnad!
Mia avvaktar. När han närmar sig grinden drar hon ner bilrutan på passagerarsidan, lutar sig över sätet och ropar. Hon ser att Robin hör sitt namn men han kan inte lokalisera varifrån det kommer. Då sträcker Mia ut armen och viftar energiskt. Robin stannar upp och stirrar mot bilen. Kan det vara den han tror eller skall han än en gång bli besviken?
Vid alltför många tillfällen har han för ett ögonblick varit övertygad om att han sett sin mamma på gatan, i affären eller som nu i en bil och varje gång har han tvingats inse att det varit en önskedröm. Han har fått en klump i magen, känt sig lurad och velat gömma sig. Nu känner han visserligen inte igen bilen, men visst är det hans mamma som vinkar så hetsigt.
– Mamma, ropar han och springer mot bilen.
Då minns han plötsligt pappans allvarliga ord och saktar ner stegen.
– Du får under inga omständigheter träffa din mamma, man vet inte vad hon kan ta sig till, hade pappan sagt medan han hade hållit Robins axlar i ett fast grepp, böjt sig ner och tittat honom djupt i ögonen för att inpränta faran i sonen. Robin hade kämpat mot tårarna. De ville välla över kanten och halsen sved som i kramp. Han hade egentligen inte förstått varningen i pappans röst. Vadå ”ta sig till”? Men han hade inte vågat fråga. De få gånger Robin hade hälsat på sin mamma i fängelset hade pappan alltid suttit bredvid och bevakat varje ord. Robin hade helst varit ensam med sin älskade mamma, men det hade han inte vågat säga.
Robins glädje byts mot iskall rädsla, men nu är det för sent att ta en annan väg. I samma stund som han inser att det är hans mamma, motar han bort pappans uppmaning, sträcker upp ryggsäcken i luften, ropar ”Yesss”! och börjar springa. Han krånglar med bildörren men får till slut upp den med ryggsäcken i ena handen och jackan mellan tänderna. Han kliver in i framsätet.
– Hej mamma, pustar han medan han trycker ner ryggan på golvet framför sig. Har du köpt en bil? Vad fin den är. Går den fort?
Mia ler ansträngt. Hon kan ju inte säga att den inte är hennes och rösten darrar när hon svarar med blicken på bilen framför dem.
– Nej, jag har lånat den av en kompis.
De möts i en omfamning som Mia gärna vill stanna i, men inser att de måste därifrån snabbt.
– Sätt på dig bältet. Nu åker vi, säger hon så behärskat hon förmår medan hjärtat bankar som hammaren mot en spik och hon är rädd att Robin skall höra slagen.
Något bakom dem blinkar till och i backspegeln ser Mia blåljusen.
– Polisen! Jävlar!
Innan Robin fått på sig bältet trampar hon gasen i botten. Däcken tjuter av rivstarten när hon vräker ut bilen i gatan. Robin faller åt sidan mot passagerardörren. Han skriker av smärta och tar sig mot axeln men stelnar till och tystnar när han ser Mias uppspärrade ögon, strama läppar och det fasta greppet om ratten. I samma sekund passerar polisbilen med blåljus och sirener. Den sneddar in framför Mia och bromsar så hastigt att hon är tvungen att tvärnita. Robin kastas framåt och slår ansiktet i instrumentbrädan. Blod droppar ner på golvet.