Jag trodde att jag skulle slå i marken med jordens smäll. Att jag skulle känna smärtan från helvetet och se blod skvätta ut över gräset. Jag trodde att smärtan från mina krossade ben skulle förgöra mig, innan allt till slut blev svart. Det blev inte alls så. I stället ser jag allt på avstånd, här uppifrån. Jag ser det grå vattentornet med betongpelare och det kalla metallgallret som utgör en del av golvet där uppe. Stegen, som är en nödutgång om hissen inte skulle fungera. Den tomma parkeringen, stängslet av ljusgrå metall och järnvägsspåren som ligger där likt en väg ut åt valfritt håll.
Gräset nedanför vattentornet har börjat växa och bli grönt. Träd och buskar har börjat få ljusgröna blad på sina kala grenar. Allt det som är tecken på att sommaren snart är här. I det vårgröna gräset ligger ett skal. En liten, slapp kropp i en alldeles för stor svart jacka. Ett långt ljusbrunt hår ligger utspritt likt en solfjäder runt kroppens huvud.
Jag ser den asfalterade cykelvägen där jag sprang förut, förbi mammas röda hus. När jag lyfter blicken ser jag nästan hela staden, där jag bott i snart sexton år. Allt ser jag. Men jag känner inte den där smärtan jag trodde jag skulle känna, det finns inget blod på marken runt kroppen och hur mycket jag än känner efter verkar jag inte ha några krossade ben. Det finns heller inte ett spår av ångest inom mig. Inga stormar av känslor. Inga tankar snurrar runt i huvudet. Jag, allt inuti mig och runt omkring är bara ljust, lugnt och tyst.
Mina tankar bryts abrupt av ljuden från sirener någonstans långt bort. Ljudet kommer närmare och närmare. Nu fler sirener. Annat ljud på dessa. En symfoni som signalerar olycka och ond, bråd död. Ljudet tar över tystnaden i mitt huvud.
Jag ser hur en polisbil kommer körande ner för gatan där jag sprang innan. Direkt efter polisbilen kör en ambulans. Bilarna kör fort och alldeles för nära varandra. Lamporna på taket blinkar. Snurrar. Bildar ett ljusspel som sveper fram över husfasaderna. Polisbilen kör rakt över den tomma parkeringen, upp på gräset och bromsar tvärt nedanför vattentornet. Ambulansen stannar den också.
Min blick följer rörelserna när både poliser och ambulansmänniskor springer ut ur sina fordon. Fordonens dörrar lämnas öppna och en grönklädd ambulansperson springer fram och slänger sig ner på knä vid huvudet med det ljusbruna håret. Det ser ut som att den grönklädda känner efter puls. Efter någon minut tittar hen upp på de andra, de som avvaktande ställt sig vid sidan av, och jag ser hur hen långsamt skakar på huvudet.
En av poliserna går tillbaka mot polisbilen, tar upp en mobil och ringer någon. Han går runt i cirklar på gräset under samtalet, som om det han säger i mobilen inte går att få fram om han skulle stå till. När samtalet avslutas lägger han ner mobilen i bröstfickan, bryter sina cirklar och går fram till polisbilen.
Han öppnar bakluckan och jag ser att det finns skåp och lådor där bak. Ur en av lådorna tar han fram en rulle med plastband. Platsen där kroppen ligger spärras av med det blåvita bandet.
Jag ser hur ambulanspersonalen öppnar dörrarna bak på ambulansen och lyfter ut båren. Långsamt går de fram till platsen med kroppen i den svarta jackan och lägger ner båren på gräsmattan.
De lyfter upp skalet och lägger det på båren, på mage, och lägger över en orange filt. Filten täcker hela kroppen, från topp till tå. Jag kan nästan känna värmen filten ger till den kalla lilla kroppen.
Ambulansmänniskorna lyfter upp båren och bär den tillbaka till ambulansen. De skjuter in båren där bak, stänger dörrarna försiktigt och kör därefter sakta i väg längs gatan.