”Hotbreven”
av Kerstin Larsson och Hans Larsson.
Lars stod vid köksfönstret och tittade ut. Varför hade inte postbilen kommit? Han kastade en blick på klockan. Snart elva. Han borde ha varit tillbaka på jobbet för länge sedan. Hade bara sagt att han skulle iväg ett kort ärende. Nu var Pernilla hemma också. Så typiskt. Hon brukade ju vara på jobbet vid den här tiden.
”Lars!” Hon ropade från sovrummet.
”Ja, vad är det?” Han hörde hur irriterad han lät på rösten.
”Blir du kvar och äter lunch hemma?”
”Nej, nej … jag måste tillbaka. Har ett möte …”
”Synd, annars hade du kunnat fixa till nån mat. Jag känner mig så hängig. Måste ha fått nåt virus …”
Men nu måste väl ändå posten vara här … Han spanade bortåt villagatan efter den lilla blå bilen. Pernilla fick absolut inte gå ut till brevlådan. Han kände på sig att det skulle komma ett nytt brev idag. Han hade hittills fått tre, det senaste för två dagar sedan. Alla med samma utseende. En etikett med hans namn och adress tryckt på utsidan av kuvertet och inuti ett brev med en text sammansatt av urklippta bokstäver. Det kändes som om han var med i en dålig TV-deckare men det värsta var att det här var på riktigt.
”Har posten kommit?” Pernilla hade klivit ur sängen och var på väg till badrummet.
”Nej, inte än.” Han försökte låta så neutral som möjligt och böjde sig över morgontidningen och låtsades vara försjunken i en artikel om vindkraftsverk.
”Nej, den brukar vara ganska sen …” Hon gick in i badrummet och han hörde hur hon slog på duschen.
Där! Där kom den! Han slängde tidningen på bordet så att kaffekoppen välte och den bruna vätskan spred sig över duken. Han rusade till diskbänken, slet åt sig trasan och torkade upp det mesta. Hoppade i skorna och småsprang bort till brevlådan. Händerna skakade när han lyfte på locket. Det var ganska mycket post idag. Det märktes att det bara var postutdelning varannan dag nuförtiden. Så mycket reklam! Han måste komma ihåg att sätta upp en lapp om att de inte ville ha det. Han såg några stora, vita kuvert med loggor … kanske det inte var något idag …
Jo … där! En ilning gick genom hans kropp och han kände hur strupen snörde ihop sig. Hjärtat bultade. Han tittade sig hastigt omkring. Lyckligtvis var ingen av grannarna ute. Han orkade inte prata med någon. Nu hoppades han bara att Pernilla var kvar i duschen så att han kunde hinna in och gömma undan brevet tillsammans med de han tidigare fått. Han gick raskt fram till dörren och klev in.
”Åh, har du hämtat posten?” Pernilla hade kommit ut ur duschen och stod i hallen med en handduk omkring sig. ”Får jag se! Var det nåt till mig?” Hon sträckte ena handen mot honom medan hon höll handduken på plats med den andra.
”Nej, det tror jag inte”, svarade han kort. Han tryckte brevbunten mot sitt bröst och gick med snabba steg in i köket.
”Men, vad är det med dig? Får jag se posten … Väntar du brev från nån hemlig älskarinna …?” Hon skrattade och följde efter honom in i köket. Han lyckades smussla undan sitt brev bakom ryggen medan Pernilla nyfiket tittade igenom posthögen.
”Jag väntar brev från lasarettet”, sa hon medan hon bläddrade i högen. ”Jag ska på kontroll … ja, här är det! Bra!” Hon sprättade upp kuvertet och började läsa.
Han kunde ostörd gå in i arbetsrummet, där han förvarade de andra breven, öppnade det nya, läste det korta meddelandet, stoppade ner brevet i kuvertet igen och gömde i skrivbordslådan. Händerna var svettiga, hjärtat bultade hårt och han andades häftigt.
Vem var det som skrev dessa brev? Han hade ju inga fiender. Eller …?
Kunde det ha med hans jobb att göra?
Han var tvungen att sätta sig ner ett tag för benen skakade. Han letade i sitt inre. Vad kunde det i så fall vara med jobbet? Var det det nya ärendet som rörde järnvägsövergången vid Gammelbyn?
Det hade faktiskt varit osedvanligt starka protester vid sammanträdet när han presenterade vad Trafikverket hade planerat och vilka effekter det skulle medföra för de boende om övergångarna skulle stängas … Han erinrade sig speciellt några som hade reagerat mycket kraftigt.
Först var det den där kvinnan med hästgården. Hon hade rent av börjat gråta … Det blev riktigt dramatiskt ett tag innan några av de övriga deltagarna hade fått henne att lugna ner sig.
Så var det mannen med den stora skogsfastigheten. Han var lugn under själva mötet men när Lars lämnat lokalen så dök han plötsligt upp vid bilen och försökte hindra honom att åka därifrån.
Även caféägaren var högljudd och otrevlig. Han hävdade att han skulle få lägga ner verksamheten och ge upp allt han hade arbetat upp under många år om järnvägsövergången stängdes.
Kunde det vara någon av dem? Var någon kapabel att skriva dessa brev …?
Lars tog några djupa andetag och blundade. Då såg han plötsligt framför sig den tatuerade kvinnan som rest sig upp så häftigt att stolen hon suttit på föll omkull … När hon rusade ut ur salen, vände hon sig om och ropade ”Vänta bara …”
Vem hade skrivit breven och vad skulle han göra? Han låste lådan till skrivbordet och reste sig upp. Benen skakade fortfarande. Innehållet i dagens brev var detsamma som i de tidigare och budskapet var klart och tydligt.
Hur skulle han komma levande ur det här?