Där man kan se ekorrarna dansa i snön längs staketet vid stadsparken.
Det var inte hon som hade adopterat huset utan tvärtom, lägenheten hade öppnat sin dörr, när det var som värst. Den lugnande känsla som huset omfamnade henne med, gick fortfarande inte att förklara eftersom de enklaste uppgifterna fortfarande krävde en ansträngning. Frukosten som intogs på balkongen med utsikt över den totalt vildvuxna trädgården vaknade till liv i morgonsolen. Hon njöt över att vara benådad med möjligheten att suga i sig alla intryck och dofter från den tidiga morgonen. Hon kunde äntligen känna tacksamhet igen, något gav henne en smula välbefinnande och ljus. Framför henne fanns ett enormt körsbärsträd som någon älskvärd och omtänksam framtidstänkande människa hade planterat för massor av år sedan. En människa som hade levt här när huset var nybyggt. Hon försökte att föreställa sig hur den personen hade sett ut när hon eller han hade promenerat omkring i trädgården och tänkt att ett körsbärsträd skulle de ha, en stor tung stenskiva hade morfadern transporterat dit, den fungerade som trädgårdsbord under körsbärsträdet. En smal gång med stora röda rosor ledde fram till bordet, en rund plats med en staty av en kvinna i mitten som verkade njuta av alla de olika växterna omkring sig. Man kunde inte längre se vad det var för växter, de var mestadels övervuxna med ogräs och hon skämdes när hon tänkte på personen som en gång hade lagt ned sin själ och skapat denna rogivande plats. Längst ned i trädgården hade man planterat äppelträd som numera var inbäddade i snåriga björnbärsbuskar. Det var en lisa för själen att tidigt smyga ut på morgonen då ingen ännu hade vaknat för att plocka några bär till filmjölken. Man kunde även se in i de närliggande trädgårdarna, även där stoltserade 100 åriga vackra träd som exempelvis en enorm magnifik blodbok.
Huset bar på en stor sorg, det tömdes sakteliga men oundvikligt på allt innehåll. Det fanns inte så många hyresgäster kvar längre eftersom det inom 2 veckor skulle utrymmas och genomgå en totalrenovering. Hyreskontrakten hade sagts upp och man kunde med sorg i hjärtat se hur hyresgästerna packade sina saker och försvann, flera epoker var nu över. Genom det stora fönstret i vardagsrummet stod hon och tittade när den ena efter den andra hyresgästen bar ut sina saker och försvann, antagligen för alltid. Kanske kände de som hon gjorde, en dysterhet över att överge huset och antagligen tänkte de att en dag skulle de komma tillbaka, även om det bara var för att beundra och minnas allt från utsidan ännu en gång. Hon fantiserade över hur länge de olika hyresgästerna hade bott i huset och om deras livsöden. Hon undrade även vem som hade stått såsom hon själv och stirrat ut genom fönstret över den otroligt vackra och välplanerade stadsparken omgiven av sitt smidesstaket. Vem hade bott här och gått omkring, lagat mat i det lilla gammalmodiga köket med den fina balkongen som vätte mot den vildvuxna trädgården på baksidan? Sekelskiftesvåningen hade generös takhöjd med en genomgående vacker fiskbensparkett. I köket fanns ett charmigt orginalkylskåp som av naturliga skäl inte användes längre. Även skåpen och garderoberna var i original, de var höga och djupa, och gick ända upp till taket. Vem det än var som hade bott i lägenheten kändes det som om det hade varit bra människor, hon blev så väl omhändertagen när hon var gäst här denna sommar. När hon klev in och stängde dörren kunde hon andas ut, där fanns ett lugn och hon kände sig trygg. Människorna i lägenheten hade varit välbärgade, det kunde hon förstå eftersom det fanns en liten “serveringsklocka” i vardagsrummet där man hade kunnat kalla på tjänstefolket i köket. Alla ursprungliga detaljer fanns kvar och de gjorde att fantasin fick fritt spelrum.
Den gamla lilla damen i grannhuset lockade återigen på sin katt precis som hon gjorde varje morgon. Katten hade kommit över på fel sida av staketet och var mer intresserad av att umgås med grannens enorma rödpälsade och långhåriga hankatt. Damen lockade med godsaker på en tallrik och till slut bestämde katten sig efter mycket tvivel, att ge upp och att välja maten, så som katter alltid brukar göra. Damen sneglade skyggt upp mot mig och jag lyfte handen till en försiktig hälsning. Hon verkade ängslig, som om hon inte ville att någon skulle se att hon hade en katt inne i lilla gårdshuset som hon matade. Kaffet smakade extra gott med morgonsolen skymtandes fram mer och mer bakom körsbärsträdet. Hon satt kvar och njöt av skådespelet med katterna och den skygga damen.
Snart skulle allt vara över och huset med alla fina detaljer från förr såsom dörrhandtag och mässingsknoppar att öppna skåpen med, parkettgolv, special ritade fönster med patentmärket inskrivet i virket, den fortfarande fungerande serviceklockan i vardagsrummet för att kalla på hembiträdet i köket, allt detta tillsammans med husets själ från försvunna dagar skulle upplösas. Kanske skulle känslan sitta kvar en tid för att sedan långsamt sippra iväg. Hon kände sig så maktlös och kunde inte ge förslag till renoveringen, så att byggarna inte skulle våldföra sig på allt detta vackra och sudda ut lägenhetens själ. Varför var det så svårt att släppa taget?
Varför längtade hon hit igen så fort hon kom hem till sitt eget hus?