När Hoppet löpte in i kanalen till lagunen såg det nästan ut som om Förväntan vände sig om mot oss och önskade oss välkomna tillbaka. När vi förtöjt Hoppet så stod vi där på akterdäck och betraktade vår Ö med en viss andäktighet. Här skulle vi leva större delen av våra liv. Här skall våra familjer skapa sig det paradis som bara vi själva kunde skapa. Här skall våra barn växa upp. Med utgångspunkt från Ön skall vi leva bland de Grekiska öarna.
- Nu får vi se till att komma i land., Sa Sofia
Hennes ord bröt förtrollningen. Nikos och Alex stod vid relingen och hoppade i sin iver att komma av båten och i land. Än klarade de inta av att på egen hand ta sig i och ur båtarna. Linbanan som nu var fast förankrad i en mast på bryggan med motvikten ett stycke ut i lagunen fick nu börja göra rätt för sig. Sofia och Maria tog sig tillsammans med de två upp till huset. De små på stapplande ben, med blöjbreda backar, försökt hålla takten med Sofia och Maria uppför slänten. Jag och Steff hade redan lastat den första korgen med färskvarorna, som behövde komma under kyla. Sofia gav tecken på att de var beredda att ta emot den första lasten. Korgen gick iväg, lastades ur och kom i retur ned till oss igen. Det blev ett antal turer innan Hoppet var tömt på sin last. En del utrustning som skulle in till vinkällaren fick ligga kvar på bryggan. Burarna med höns och tupp tog vi med oss upp till huset. Ja svärmor insisterade på att vi skulle ha höns på ön. Vilka skulle förse oss med ägg. Vilket var bra för utökningen av familjen? Även om det redan var försent då både Maria och Sofia var gravida igen. Nästa dags första arbete skulle bli att fixa till hönsgården.
- Välkomna, sa Sofia när vi stack upp våra huvuden över trädäcket.
- Tack, svarade jag får man en välkomstkram? Frågade jag
- Naturligtvis, sa Sofia och gav mig en bamsekram.
- Da da da kom det från Nikos som också ville vara med på kramen,
Så blev det att vi alla vände sig om och såg ut över lagunen. Där nere vilade både Förväntan och Hoppet i det kristallklara vattnet.
- Vad vackert det är här, sa Maria.
- Nästan fullbordat, lade Steff till.
- Men bara nästan, svarade jag vi har mycket framför oss tillade jag.
- Så bröts den förtrollningen, sa Sofia. Nu får vi se till att komma i ordning tillade hon.
Allt i huset vändes ut och in. Säng tyg vädrades. Fönster öppnades allt medan Nikos och Alex försökte sätta käppar i hjulen för oss. Men till slut hade allt kommit på plats.
- Steff och jag tar oss en tur och ser till att allt är som det ska i omgivningen, sa jag.
- Gör ni det, sa Sofia men bli inte borta för länge. Snart är det mat tillade hon.
- Vi kommer inte så långt, sa jag.
- Vi skall bara kolla så att allt fungerar och att anläggningarna har drivmedel, svarade Steff.
- Tar ni pojkarna med er? Frågade Maria. En fråga som var mer en uppmaning än en fråga.
Så drog vi fyra iväg upp för att se till att vår kommunikationsmodul på toppen hade drivmedel i reserv. Kontrollerade solcellsanläggningarna. Både vår och deras. Kollade över krönet ned mot den västra badviken. Allt såg ut som när vi lämnade den sist. Vinkällaren fick sitt besök. Naturligvis så provsmakades innehållet i lagringstankarna.
- Snart dags för tappning eller vad tror du? Frågade jag Steff.
- Du hörde vad Janos sa, sa Steff. Rör inget.
- Vi får väl höra vad han säger, sa jag.
Nu hördes klangen från triangeln som förkunnade att maten var färdig. Så började vårt liv på ön. Fortfarande så här tidigt i oktober så inbjöd vattentemperaturen i lagunen till eftermiddagsbad. Detta till pojkarnas och andras stora förtjusning, För bada var det bästa vi visste. Dagarna flöt på. Vingården förbereddes inför nästkommande säsong. Avloppstankens innehåll uppe på höjden. Tömdes ned mellan raderna av vinstockar. Som nu kompletterats med nya plantor i ytterligare tolv rader. Slangen flyttades till rad efter rad tills tanken var tömd. Tyngdlagen gjorde resten av arbetet med att transportera gödningen nedför berget. Lite hjälp fick det av renspolningsvattenet som spädde ut sörjan till en flytbar konsistens. Sedan bearbetades jorden mellan raderna med en kultivator, som enda hjälp den behövde var transporten mellan de olika raderna. Upp och nedför raderna skötte den själv transporten, längs med en i förväg utlagd vajer. Bara någon försåg den med drivmedel så skötte den sig bra. I mitten av oktober så skickade vi ett vinprov, med Theo, som kommit förbi, till Janos för bedömning av lagrings tid och smak. Själva tyckte vi att retsina vinet smakade precis som det skulle. Det vita hade något att önska i frågan om smak, Svaret från Janos kom över radion någon dag senare. Retsina vinet kunde vi påbörja buteljeringen av. Var på andra hälften av oktober blev till att skölja flaskor och sedan fylla dem med vin. Sätta kork och etiketer på dem blev ett familjegöra. När vi var färdiga hade de tiotusen litrarna omfördelas från tank till flaska. Ett hundra liter lagrades på ekfat för eget behov framöver. Flaskorna lades på hyllor längst in i grottan. Där skulle de ligga på mognad inför försäljningen till våren. Retsina tanken rengjordes. Till den tanken pumpade vi över på Janos inrådan tiotusen liter av det vita vinet varvid tanken förseglades. Resterande av det vita vinet skulle vi så småningom fylla på i bag in box. Med volymerna tre respektive fem liter. De större med tanken på försäljning till restauranger. Dessutom var boxarna lättare att stuva undan i våra båtar. På Janos inrådan var så vinterns arbetsuppgifter spikade. Vad beträffande vinkällaren. Mellan tappningarna stod underhåll av maskiner på schemat. Slutet av oktober kom med lite kyligare vindar.