De är inte kvar. Lugnet råder åter i skogen runt den svarta tjärnen, Mustalampi. Tallarna är vitbeklädda av snö. Smällarna och de upprörda rösterna är borta. Kvar är lukten av krut och den annorlunda doften av de tvåbenta varelserna. De ständiga innevånarna återvänder till skogen runt tjärnen. Först kommer de bevingade, gråsvarta kråkor, de landar på en mäktig tallgren med bra utsikt. Fåglarna är fokuserade på det bylte som lämnats kvar av tvåbeningarna. Vad kan det vara? Strax flaxar de ned på den snöbeklädda marken och undersöker om föremålet går att äta? Kyllää! De fjäderklädda asätarna inser nöjt att byltet består av kött och ben.
Men det är inte deras vanliga föda. I skogen är döda kroppar en naturlig del av det eviga kretsloppet. Men den här kroppen är ett främmande inslag. De döda brukar nämligen inte vara tvåbenta i karelska skogar. De har alldeles nyss gått på fyra ben eller kunnat flyga. Men här ligger liket av den man som senast i morse var Vanhakyläs sågverks direktör. Nu dyker en fyrbent asätare upp. Det är en ung rävhona som försiktigt smyger fram. Rävhonan nosar på det underliga bytet, hon är på helspänn; människan är en farlig varelse, det vet alla skogens innevånare. Men den här tvåbeningen kan inte göra någon illa, den här varelsen har inget liv, det förmedlar hennes luktsinne. Rävhonan slappnar av och fortsätter att nosa. Liket luktar blod, men även främmande dofter av rakvatten och tvål. En för en räv kväljande doft, den får henne att avstå från att ta för sig. Fullt så hungrig är hon inte. Räven lämnar liket till kråkornas glädje. Hon föredrar att fortsätta jakten efter de smådjur som gömmer sig under snön.
Spröd snö täcker snart den röda terrorns första offer i Vanhakylä. Det började snöa mitt på dagen och snöandet tilltar. Liket ligger på rygg i en pöl av sitt eget blod. Blodet kom från de tre kulhålen i bröstet, vid det här laget har blodet redan frusit till is i kylan. Snöpudret formar en vit dödsmask över ansiktet innan kroppen helt blir täckt av snö. Efter bara ett par timmar försvinner kroppen under nyfallen snö. Direktören miste livet en lördag i början av februari 1918. Liket ligger i en glänta som sluttar ned mot den lilla tjärnen Mustalampi, fyra kilometer från byn Vanhakylä i Karelen. Tjärnen ligger en bit ut i granskogen sett från vägen som leder till Kyrkbyn.
Frågan är hur det kommer sig att direktörens döda kropp ligger där i skogen? Det kan jag berätta som var en del av hans röda eskort. Meningen var att vi skulle föra direktören till Kyrkbyn. Vi i eskorten är tre nyblivna rödgardister och vår fånge, sågverkets direktör Lindholm. Han är en hurri, eller från Sverige med andra ord. En eldfängd människa som är ökänd i hela trakten för sitt ilskna humör och hans förmåga att svära å det grövsta på finska. Direktören får även de värsta flåbusarna på sågen att komma språkligt till korta.
Ingen på sågen tycker om Lindholm. Han är snarare avskydd. Direktören verkar inte heller förstå allvaret i det här hotet, i det faktum att vi arbetare har beväpnar oss, han förstår inte heller det hat hans gormande skapat. Inte ens att beväpnade sågarbetare har tagit honom till fånga denna morgon, verkar ha fått honom att på djupet förstå. Ett sätt att se på det röda hotet som han är ganska ensam om.
Rädslan över att den andra parten beväpnar sig är i den här konflikten en viktig orsak till kriget. De båda sidorna kapprustar sig till ett inbördeskrig. En annan viktig orsak är den ryska revolutionen som startade förra året. Den ger oss röda inspiration och den sprider skräck hos de borgliga. En ytterligare orsak är den djupa klyftan mellan de förmögna och de fattiga i Finland. Många finländare tvingas gå hungriga, på grund av att leveranserna av ryskt spannmål uteblivit. Finland är en ny nation sedan i december förra året, landet var innan dess ett tsarfurstendöme.
Eskortens uppdrag är att fängsla Lindholm hos det röda gardet i Kyrkbyn. Det har vi arbetare som gjort uppror på Vanhakyläs sågverk bestämt efter en lång diskussion, närmast ett gräl. En del brushuvuden vill döda direktören direkt. Så långt har förbittringen mot direktören gått. De mer sansade arbetarna avstyr det. I sanningens namn är det väl mest fackklubbens ordförande som är sansad. Det är hans idé att ställa direktören till svars i Kyrkbyn. Vi tre utsågs snabbt till eskort av våra arbetskamrater. Timo höll sig framme då och att jag blev en del av eskorten, det var nog bara för att jag råkade stå nära Timo. Det här gick ju så fort. Vi fick gå, för ingen av oss ansågs klara att köra med häst och släde. Men vi arbetare är vana att gå till fots och ingen brydde sig om vad direktören tyckte.
Vi tre i eskorten har slitit på sågens virkessortering och delar ett litet rum som vi hyr av änkan Sorsa. Hyresrummet och arbetet på sågen är det som för oss ihop. För annars har vi inte mycket gemensamt. Vi umgås inte mer än vad som är orsakas av att vi bor i samma rum.